kalashelgen v. 21

Kalashelgen inleddes på fredagen med att vi åt svingod lunch för att fira att VI HAR LÄMNAT IN VÅRA C-UPPSATSER.

Vänta, vi tar det igen: JAG HAR LÄMNAT IN MIN C-UPPSATS.

Det är värt att fira med kalas en hel helg i sträck. Och det gjorde jag också:


Fredagskvällen bjöd på ett fantastiskt kalas, nämligen Filips födelsedagsfirande på ett berg. Så vackert ljus, så vackert sällskap! (Gissa om det kommer fler bilder från det tillfället.)

Vid elva traskade jag ned från berget eftersom jag hade lovat att infinna mig på en annan fest, nämligen ...


... champagnekalas hos Anna. Där fanns det tipspromenad med den här typen av frågor ...


... och den här typen.


Vi hade inte ringt och kollat innan.


Någon timme senare gav vi oss ut på stan. De här sötnosarna skulle festa vidare; jag skulle gå upp klockan sex, så det blev ingen utgång för mig. Men jag fick sällskap nästan ända hem.


Dagen efter var jag i Danmark och hälsade på mitt favoritkonstverk. Den utflykten får ni också se mer av sen.


När jag kommit tillbaka till stan vid nio gick jag hem till Kristoffer som hade födelsedagskalas.


Där fanns fina människor att prata med!

Vid midnatt var det ändå dags för mig att bryta upp ...


... och det här känner ni ju igen. I början var det en fin danskväll, men så fick jag några tråkiga nyheter. Ledsamma nog i sig själva, men dessutom råkade de riva upp gamla tråkiga nyheter; saker jag trodde jag lämnat bakom mig men som visst fortfarande svider. Så jag blev för ledsen för att vara kvar. Så kan det gå. (Åh, jag borde vetat bättre än att tro att just bluesen skulle hållas fri från mina prestationskrav, när allt annat, allt annat jag gör smittas av dem. Exakt ett år på dagen höll det. Exakt ett år sedan är det som jag fastnade i dansen igen efter ett nästan femårigt uppehåll; då på en magisk blues night då jag ramlade hemåt i morgonljuset, lycklig intill bristningsgränsen. Då visste jag inte ens än hur lycklig bluesdansen skulle göra mig det följande året, och just nu känner jag det bara som att jag aldrig vill dansa blues mer. Är det inte märkligt?)


Söndagen var mors dag och jag åt middag med familjen. Det var himla fint. Till exempel kunde alla berätta vad man röstat på tidigare på dagen (ja, somliga behövde förstås inte ens berätta) och det blev inte gräl och ingen blev arg. Vad stora vi har blivit.

Dirty Loops | Wake Me Up