Jag har varit med i Amanda i ett och ett halvt år snart, och det händer fortfarande att jag slås av häpnad över det faktum att jag platsar i den här kören. I början när jag var vikarie var jag så säker på att de skulle komma på att jag är alldeles för kontrollbehovig och osäker och tramsig, att jag ställer för många dumma frågor om allt jämt hela tiden, att jag har alldeles för svårt att bara go with the flow; att jag inte skulle få vara kvar, helt enkelt. Och sedan kom sommaren och mitt vikariat blev förlängt ett halvår och jag minns att jag tänkte att om jag hade varit så omöjlig att ha att göra med som jag tänker, så hade de kanske tagit det här tillfället i akt att göra sig av med mig. Och sedan kom hösten och Hunger på Folkteatern och jag började tänka att jag kanske platsar här, jag kanske duger här, jag kanske är omtyckt här. Jag kanske behövs här.
Och sen kom november och vårplaner dök upp och jag sa som det var: Jag vet ju ingenting om våren, jag är bara vikarie året ut, jag utgår ifrån att jag inte är med längre till våren. Jag tänkte ju så för att slippa bli besviken. Och alldeles precis då var det som någon sa att de hade bestämt sig att ge mig en ordinarie plats.
Och nu är jag här och är med och jag har så vansinnigt roligt. På vartendaste rep har jag så vansinnigt roligt. Jag lär mig en massa, jag får umgås med en mängd speciella och fantastiska människor, jag får lära mig om mig själv, jag får bättre gehör, jag blir utmanad.
I fredags hade vi gig och ljuset var så vackert på balkongen att jag blev alldeles kollrig sådär som jag blir, och i den lilla pausen efter repet passade jag på att fota. Här är några av de vackraste sångarna jag vet:
Sångensemblen Amanda | Come Together
No comments :
Post a Comment