'
Denna sötnos tänkte inte förmiddagspromenera ett dugg. :)
En lyxig grej med körresor - gruppresor i allmänhet antar jag? - är att om man inte hela tiden följer gruppen så noga, om man går ut genom dörren när man är färdig och går ihop med de som också råkar gå samtidigt, eller om man frågar vem som vill ha glass och tar sällskap med någon annan som också vill ha glass, eller om man vill gå hem tidigare än någon annan och inte stannar bara för att de man brukar hänga med vill stanna, då hamnar man i oväntat sällskap. Och det kan vara så väldigt väldigt fint. Den här förmiddagen hamnade jag med dessa herrar.
Vi satt på bänkar i en park och solade, pratade strunt och skvaller, göttade, och skrev vykort mest hela förmiddagen.
Jag letade hela resan efter vykort som var tillräckligt fina och hittade dessa till slut. Passar ju bra eftersom jag älskar Puccini.
Den här herrn har jag minsann åkt på körresa med en gång förut. Den gången fick han ett helt blogginlägg tillägnet sig, här.
Dagens glass heter Pretto! Jag har kommit hem.
Sedan samlades vi och klev på bussen som tog oss till flygplatsen i Milano.
Jag åt skapligt mycket av detta under resan. Så tokigt gott på ett oväntat sätt. Finns det i Sverige?
Utsikten som tog andan ur mig över Alperna. Och så var vi hemma och den fantastiska resan var slut. Men som alltid efter resan: minnena har jag kvar, bilderna, vännerna, och den nya person jag blivit av tankarna och erfarenheterna, en som varje dag blir lite lättare för mig själv att leva med.
Eric Whitacre | Hope Faith Life Love
No comments :
Post a Comment