elma

Elma har de mjukaste kinderna i hela världen.

Visste ni det?

Jag fick reda på det för bara tre veckor sedan.

Det var Fias födelsedag och vi firade med tårtbuffé på Steinbrenner - ni vet, som vi alltid gör när någon i den innersta kretsen fyller år. Elma var med, förstås, satt mittemot och Fia sträckte sig över bordet och strök henne över kinden. Vad söta ni är, sa jag, glad och varm i magen av tårtan och kärleken. Men känn, sa Fia. Elma har världens mjukaste kinder. Känn!

Jag kände. Så mjukt! Så mjukt, sa jag, ovant. Folk jag är ihop med tenderar att ha strävare kinder. Vi skrattade.

När vi gick därifrån och Fia svängt av tog Elma och jag sällskap en bit till. Vi pratade om hur stressad jag var. Att jag hade för mycket att göra. Hon talade om för mig att jag är fantastisk. Vad hade jag sagt den gången om jag visste att det var sista gången jag skulle prata med Elma? Vad hade jag gjort? Kramat henne längre? Önskat mig fler danser? Senast vi dansade var jag danslycklig och sa till Elma precis som det var: "Det är fantastiskt att dansa med dig, för du låter en aldrig slappna av!" Ni vet ju hur jag är, pratar först och tänker sen. Hon skrattade. Hon visste att jag menade: Man kan aldrig dansa på rutin med Elma. Bara närvaro, bara fullständig närvaro fungerar med en sådan människa. Det händer alltid något nytt i dansen. När man minst anar det byter hon riktning mitt i en tur. Jag tjuter av förtjusning varje gång jag blir så överraskad, det är det bästa.

I helgen ringde Fia. Det var en strålande dag. Jag var ute på min morgonpromenad. Godmorgon! svarade jag i telefon när Fia ringde för att berätta att Elma inte finns mer.

Detta att Elma inte finns mer kan jag inte greppa. Jag känner förvirringen i huvudet rent fysiskt, hur tankarna försöker binda sig som tunnband kring det faktum att jag inte får träffa Elma mer i det här livet, hålla det kvar i huvudet, men det glider undan, jag får inte tag om det. Tankarna sviker. Jag är matt av gråten.

- - -

Också: Oroa er inte för mig. Jag är okej. Jag är glad att jag var på dansen i söndags, i måndags och i tisdags; jag har fått gråta, fått dansa till Elmas minne, blivit omhållen av människor som bär mig i hjärtat, jag har hållit om andra som jag bär i min tur. Sorgen jag känner är också för de andras skull, de som har förlorat sin älskade, sin närmaste vän. Jag känner den som ekon; jag vet hur det är att ligga på golvet och skrika, jag vet hur det är att inte kunna stå själv, att inte äta, att inte förstå hur man ska överleva. Det är bara ett år sedan jag mådde så. Jag jämför inte, men jag vet. Och detta har jag lärt mig: Att man inte måste tro på att man ska överleva sorgen. Om ett tag kommer man märka att man ändå överlevde, och under tiden sköter överlevandet sig självt.

Och: Jag fick det här meddelandet av en vän igår: "Du, Kristin ... Tack för att du bidrar med din härliga personlighet till att WCJ [vår dansförening] är en så fin förening. För det är ju alla vi som träffas där som skapar allt det goa, eller hur! Stor kram till dig! Tänkte att det kan vara viktigt att våga säga sånt ibland nu med Elma friskt i minnet. Fint att du finns och är en del av WCJ!".

Så, ungefär, vill jag att vi ska fortsätta säga till varandra för alltid. Alltid ha Elma friskt i minnet. Och välkomna alla så som hon gjorde. Jag har att öva på, för att bli mer lik henne.


Fia & Elma, 9 januari 2014.