vila, flyga (!) och vandra



Min sjätte fjälldag började med att jag vinkade av de här tre tokbollarna, som gav sig av mot Abiskojaure.


Det var rätt deppigt att se dem gå. Men jag hade ju bestämt mig för att inte påfresta knäna mer än nödvändigt, för att undvika bestående skador. Och kängorna var verkligen på upphällningen efter gårdagens sträcka - jag var inte alls sugen på att stanna varje halvtimme och tejpa om dem, i två vandringsdagar till.


Så jag tillbringade dagen här.


Det blev ganska ensamt efter ett tag. När jag är förberedd på att vara ensam klarar jag mig fint, men det här var en resa vi gjorde tillsammans, och när man umgås så tätt som vi hade gjort dessa dagar, är det svårt att skiljas åt. Jag hann sakna dem, på denna korta tid.


Men jag hade fjällkvällen till tröst.





Morgonen därpå grydde lika strålande fin som alla våra vandringsdagar, utom den första. En fjällvandring med sol och tjugo grader varmt sex dagar i rad - när har man någonsin haft sådan tur förut?


Och jag satte mig på en bänk för att vänta på avfärd, och liksom tacka mina kängor för trogen tjänst.


För jag skulle flyga till till Abisko!

Att åka helihopter var OERHÖRT COOLT. Alltså jag satt och förtjusnings-fnissade oupphörligen hela tiden (ni som känner mig vet vad jag menar). Det var så vackert! Jag fick sitta fram, och såg hela fjällvärlden runt omkring och under mig! Jag tog bilder, men ingen av dem gör helikopterturen någon som helst rättvisa; jag visar dem hellre inte alls, så får ni föreställa er, hur det var att se detta landskap som jag älskar från ovan.


En liten kvarts flygresa (när jag gick av sa piloten "Ja, då är det bara för dig att byta jobb nu då!", för han hade förstås hört mina förtjusta pip i lurarna) och två kilometers promenad senare: Abisko turiststation, en annan av mina älsklingsplatser på jorden. Här hann jag vila och tvätta av mig och äta lunch och köpa proviant till tågresan och ringa till Johan och till mamma och till Jens, och sedan, alldeles lagom innan tåget skulle gå, kom David, Johanna och Sebastian traskande.


Och vad skulle väl passa bättre att avsluta årets fjällvandringsblogginlägg med, än denna bild? :)

No comments :

Post a Comment