Att spela Yatzy med syskonen Björkman på nattåget norrut, vilken perfekt start på årets fjällvandring!
Dagen efter kom vi fram till Nikkaluokta och inledde med lakrits-daimglass i kvällningen.
Sebastian var glad åt sin nya mygghatt. :)
Vi gick och lade oss ganska tidigt men tog en kort kvällspromenad först, en liten liten bit på leden bort mot Kebnekaise (som jag har gått förut, men som vi inte skulle vandra den här resan) och tillbaka. Så skönt ändå att de som gjorde den skylten, som står precis innan Nikkaluokta, har koll på vad vandrarna längtar mest efter efter en vecka på fjället: Dusch och glass står överst. :)
Morgonen därpå var det dags att ge sig av! Vi startade vandringen med 12 kilometer i båt, för att dagens sträcka skulle bli 22 kilometer istället för 34 - kändes extremt rimligt.
Och det var en underbar båttur. Vissa båtturer man gör i fjällen är verkligen en transportsträcka, medan den här var en upplevelse alldeles i sig själv, längs den slingriga Vistasjokk. Så fint åt alla håll man såg och fjällglädjen sprängde i bröstet.
Vi var så himla glada och pepp på att sätta igång och vandra sedan!
... Och efter ett par kilometer hände detta. Whaaaat? Kängorna var gamla - javisst, men jag trodde alltid att man skulle få någon sorts förvarning innan de går sönder - att de skulle spricka eller börja läcka eller ... Men nej, inget. Istället lossnade sulan. Jahapp! Jag fick låna Johannas sandaler, hängde upp kängorna i påsar bak på ryggsäcken, och traskade vidare. Något annat var det ju inte att göra.
Något vi skulle bli varse mer och mer under dagen var hur blött det är i fjällen i år. Den sena snösmältningen gör bäckarna högre och stigarna våtare - många gånger gick vi i ren lera helt enkelt. Och lagom tills jag hade fått upp värmen i fötterna efter en jokk vi klivit över, var det dags att kliva genom nästa pöl och blöta ned fötterna med iskallt vatten igen. Suck!
Genomblöta strumpor är inte så gött helt enkelt. Men tur att ull värmer även när det är blött!
Och så är det ju så rasande fint i fjällen. Trots allt.
Ujujuj stackars små fötterna.
Pauser är dock mycket bra för humöret! Ibland blev jag tvungen att stanna bara för att få dra av mig strumporna och torka och värma fötterna som allra hastigast - det är det jag gör här.
Alldeles just när det började regna på eftermiddagen hade vi sådan flax att vi stötte på den här kåtan. Så vi tog vårt eftermiddagsfika därinne medan regnet blåste över.
Denna ständiga ompackning av packningen man måste hålla på med ...
En trött liten utsiktspaus. Vid det här laget hade jag börjat få rejält ont i knäna av att gå i sandaler utan dämpning över stock och sten och med 17 kilo på ryggen (det är svårt att förklara hur stenigt och jobbigt det ofta är att vandra i fjällen för någon som inte har sett det), och det gick långsammare och långsammare för mig att gå.
Leran och vätan förbättrade icke mitt humör.
När vi kom fram till den här skylten höll jag på att bryta ihop. Jag hade tänkt borde vara två kilometer kvar av våra 22. Och så visade det sig vara fem kilometer kvar. Noooo ...
Det här är den sista bilden för dagen, tagen alldeles efter skylten. Efter det bara stapplade jag fram. Jag hade så ont i knäna! Men jag var ju tvungen att gå. Så då gjorde jag det. Varje steg. I fem kilometer. Jag minns inget annat av den där sista halvmilen.
När vi kom fram till stugan, och stugvärden gick ut på trappan och sa välkommen, då först kom gråten. Jag grät och grät. Hon frågade mig saker och mina vänner svarade. Jag minns att jag satte mig på trappan och slet av de förhatliga blöta strumporna för att få liv i mina fötter igen. Sedan minns jag att jag satt inne i stugan på en bänk och grät, så jag måste ha tagit mig in dit på något sätt. Och så kunde jag inte prata. Det var så märkligt att vara med om! De andra frågade saker och jag tänkte att jag skulle svara med ord, men istället kom det bara ut små vokaler, långa "Haaaa ..." och annat märkligt. Jag kände mig instängd i mig själv på ett sätt som jag inte har upplevt innan. Jag minns att jag tänkte "Jag undrar om det här är chock? Om jag är i chock nu? Nääej ... för om jag var det skulle jag säkert inte kunna tänka att jag är i chock". Och sedan satt jag bara där och grät och grät. Vad ont jag måste ha haft, medan jag gick och gick, för att reagera på det sättet.
Och sedan blev jag omkramad och fick middag och bastu och blev långsamt mänsklig igen.
King Creosote | Bats in the Attic
No comments :
Post a Comment