Morgon i Nallo, och mitt svåraste fjällbeslut hittills.
Vi hade blivit avrådda från att gå till Tjäkta eftersom det både var brant och låg snö kvar hela vägen; jag var orolig över att inte klara det för knänas skull. Och liksom överallt i fjällen i år skulle det vara jätteblött mot Sälka och fler och svårare vad än vanligt - svårt för både knän och kängor. Vilodag i Nallo? Eller vilodag någon annanstans? Vi hade ju ändå ett begränsat antal dagar på oss; tåget från Abisko skulle helst passas, annars skulle det bli både dyrt och besvärligt.
Och när vi vridit och vänt, var beslutet, helt tydligt, var mitt. Det var jag som hade ont, men det var också jag som hade lagt upp vår rutt från början, och jag som varit i fjällen förut och gått åtminstone några av de aktuella sträckorna förut.
Så jag gick ned till jokken för att prata med fjället, och kom upp igen en liten stund senare, med en plan. Hur mycket av min vikt kan ni ta, om vi går tillbaka till Vistas idag? Mycket, sa David. Då går vi, sa jag.
Så Johanna och Sebastian tog en hel del av min mat, och David tog - ja, ganska mycket av resten. Och vad mycket mindre ont det gjorde när jag slapp vikten! Det kändes som att flyga fram.
Att gå tillbaka till Vistas - den enda sträckan av de tre vi hade att välja på, som jag faktiskt själv hade gått - blev det enda kloka alternativet. Eftersom jag kunde bedöma sträckan, och veta att jag skulle klara det.
Och varför stannade vi inte i Nallo och tog en vilodag där, undrade några vi mötte? Mina skäl var flera: De andra längtade bort från Nallo (jag kände mig helt självklar där, men det var av mindre vikt); det var för kargt och ödsligt för dem, medan de, hemma och trygga i skogsmiljö som de är, trivdes bra i Vistas. Och jag kände att en vilodag i Vistas skulle bli mer vila för gruppen.
Men framförallt spelade det roll att vi var färdigpackade och satt på trappan och snörade på oss kängorna när jag insåg att jag inte skulle klara att gå till Tjäkta (vilket var min ursprungsplan för resan). Och det tar emot att ta av sig ryggsäckarna och stanna, när man är mentalt redo att gå. På samma vis får man mer ut av en vilodag om man är inställd på att ta en vilodag, än om man har tänkt gå. Det är något med det där: Att få ge sig av, när man har tänkt att man ska ge sig av. Man ska inte underskatta värdet av det.
Så vi gick. Och det var inga problem alls, hela dagen. Så lättgånget, så kort, och så lite vikt som jag bar. Tack och lov!
Att få skratta såhär hejdlöst, såhär ofta, ihop med vänner som man tycker om så mycket som jag tycker om dessa två: Inte alla förunnat, det vet jag.
Det där himla bröstkorgssvällandet som jag jämt tjatar om alltså men jag får ju inte nog av att bara vara här mitt i detta vackra som inte bara är visuellt utan som är så otroligt fysiskt - att man kan ta in detta i sina lungor.
Syskonen Gasellbenen Björkman behövde gå snabbare än mig och Sebastian för att må bra; när man kom runt ett krön satt de där och löste korsord och väntade in oss.
Och när man vänder sig om tornar Nallo upp sig. Majestätiskt är ordet du söker.
Frampå eftermiddagen skildes vi åt; det var bara en lättvandrad timme om ens det kvar till stugan, och jag behövde stanna på fjället. Stanna där uppe i den där fria vinden som aldrig blir i björkskogen nere vid Vistasstugan. Så de andra gick förbi och jag satte mig ned, som så ofta förut (Det var en så ljum dag, jag satt ute på fjället och skrev i min bok och lyssnade på musik i timmar, trygg i att jag kommer fram när jag kommer fram, trygg i att ingen är så bra på att umgås med mig som själv är., skrev jag 2014), och var mycket lycklig.
Utsikten.
Senare på kvällen hämtar Johanna vatten till bastun.
Vi bastade länge. Då blir man såhär mjuk och go i kroppen och sinnet. :)
Godnatt!
Jónsi | Animal Arithmetic
No comments :
Post a Comment