vistas - nallo

Godmorgon fjället!


Middag, bastu, voltaren gel, ipren och en natts sömn, det gör underverk. (Flera har frågat varför jag inte bara vände tillbaka till Nikkaluokta när sulorna lossnade. Svaret är att det inte föll mig in. Fjället, ju, fjällglädjen.) David tejpade in mig i mina kängor med sina säkra händer; jag har ännu att upptäcka det som dessa händer inte kan bygga, sy, fixa, laga eller skapa.



Och sedan var vi på väg!


GLÄRH





Vi tog så himla fina pauser den här dagen; här är den första.



Lunch! Inte den fulaste rastplatsen man haft, heller.


Men det här var ju en vacker och underbar dag i största allmänhet. Jag var så glad åt att vara uppe på fjället, så glad åt att gå i mina egna sköna underbara kängor, så glad åt vädret och dofterna. Det var värt värken i knäna.


Fjällstilleben! Alltså när Johanna avslöjade att hon hade chokladkrämen med sig <3



Den här bilden kallar vi "Gandalf och Frodo". :)






Eftermiddagspausen! Det här är en så typisk bild på något vis, Sebastian och David pekar och tittar och Johanna ägnar sig åt sin varma koppen. :)




Frampå slutet av vandringsdagen, efter att ha gått i joxig blockterräng ett tag, började knäna värka igen. (Det hade väl gjort ont under resten av dagen också, men på kvällen blev det sådär så att smärtan liksom ilade genom benen för varje steg. Det var inte gött.) Johanna kilade tillbaka ett stycke för att hjälpa mig med väskan. Min hjälte! (Och så himla snygg dessutom?!)


Till sist äntligen Nallostugan! Vilken underbar syn.


Vid det här vadet var det som jag tänkte: Det går inte. Knäna som tog så mycket stryk av att gå i sandaler och allt det där kan inte bära både mig och packningen över utan att slinta, jag som älskar vatten och annars vadar lyckligt och tryggt. Silvertejpen runt mina kängor kommer släppa och sedan är det ingen räddning för kängorna längre och jag vill inte, vill inte, vill inte bryta, vill inte gå ned från fjället i förtid!

Vid det här vadet var det som Johanna satte sig ned med mig och höll mig sällskap medan David och Sebastian bar över sin egen packning. Vid det här vadet var det som David kom tillbaka för att sitta hos mig medan Johanna gick över. Vid det här vadet var det som Sebastian också kom över en gång till, med Johannas kängor åt mig för att spara mina egna ett par dagar till, och sedan bar över mina kängor åt mig. Vid det här vadet var det som David bar över min egen packning och gick bakom mig över vadet, ett tyst under av trygghet och stöd, till tröst för mina ledsna knän.




Och jag kom över. Hela processen tog nästan en timme. Men jag kom över.


Och sedan: fjällkvällen och vilan och det här ljuset.

Terence Blanchard | Over There