från höst till vinter på två veckor

Två promenader med Lisa och Tove, två årstider, med två veckor emellan.


Vi börjar i mitten av november med en promenad runt Lilla Delsjön, en av våra standardrundor. Vi tänker ofta när vi passerar Bertilssons stuga att vi borde stanna där och äta lunch någon gång, men vid det laget har vi alltid redan lunch med oss, och då är det ju onödigt.


Men den här gången kom vi på det i förväg!




Det var en så ljuvlig krispig dag


och mysigt och ombonat därinne, precis som man kunde vänta sig.



Jag åt fetaostpaj till lunch och kladdkaka till efterrätt. Det var topp faktiskt.


Allehanda ryggsäcksjox på väg därifrån igen.


Och de här underbara färgerna!


Två veckor senare var det nästan december och ett tunt snötäcke över allting.



Alltså de här två, blir mild och glad varje gång jag ser dem på bild! Och på riktigt.


Jatack, vi håller på! Den här gången gick vi vår korta standardrunda på grund av allehanda krämpor i gruppen. Till exempel hade jag lyft snett på gymmet dagen innan och fått vansinnigt ont i nacken och bröstryggen. Så klantigt. Man är ju inte 38 längre! Men det var väl i och för sig bra att jag fick känna på hur det blir när jag stressar och slarvar och bara ska få gympasset gjort - det funkar inte alls för mig.


Som tur var var att gå rakt fram en av de saker som gjorde minst ont, för jag behövde verkligen ut och rastas. (Att vända sig om i sängen dock var förfärligt, jag fick sticka en hand under huvudet och lyfta runt det manuellt för att nacken inte orkade hålla upp det - kroppen ändå! Jag tänker på hur knäppt det är att det mesta i kroppen funkar helt okej för ganska många? Så intrikat som allt är borde saker egentligen gå sönder oftare.)


Vi kom fram till vår finaste rastplats, den på udden precis vid Stora Delsjön.


Och sedan var jag hungrig och fotade inget medan vi fikade, men här är vi mätta och nöjda!


Och bäst vi satt där såg vi en glad cyklist svänga förbi. Det var Jonas!


Han lät sig lätt övertalas att stanna på en pratstund. Det är ju inte alltid man träffar på någon man känner mitt ute i skogen.


Och sedan traskade vi vidare längs sjön hela vägen hem till mig.



Det är nästan (nästan) med promenader som det är med bad: Man ångrar aldrig en promenad. I alla fall inte i dagsljus och krispigt väder och vackra omgivningar. I alla fall inte med sällskap som detta.

Angelo de Augustine | Time

också i november

November! Fotade väldigt lite men var glad! Här är några novembersmulor:


Lisa fyllde år och bjöd in till födelsedagsfrukost för personer som inte jobbar dagtid vardagar, det vill säga Tove, Anna-Karin, jag och så Lisa själv då.


Glatt födelsedagsbarn!


Sedan gick vi en sväng i det härliga höstvädret.


Jag promenerade mycket i allmänhet i november (som ni snart kommer märka är ungefär hälften av bilderna i det här inlägget från olika promenader), och det var fint ljus hemma på min gata ...


... och på promenadvägen upp mot golfbanan.


En dimmig kvällspromenad i Utby med Lisa blev det också.


Det var Duke's Place och Christian, Linnea och Anna-Karin kom hem till oss på för-middag. Mycket fint!


En till promenad, en av de finaste, en sådan där krispig. Jag promenerade en bit längs Delsjön och tänkte på att jag fortfarande inte tröttnat på att bo precis exakt här.


En lördagseftermiddag kom Birgit över på pysselhäng, och jag fotade bordet med pysselröran men glömde helt att fota Birgit själv. :)


Mer promenad, denna gång en måndagsförmiddag i Änggårdsbergen. Is på tjärnarna men ingen snö än.


En eftermiddag tog jag en helt spontan fika med Anna, en fika som blev nästan tre timmar. Vad det är underbart att känna sig så helt genompratad, men utan att älta - ni vet, den sortens samtal där man både får utvecklas och ladda batterierna!


Och när jag sedan promenerade hem från jobbet den kvällen såg Haga ut såhär. Det är inte ett fult liv det!

Afro-Cuban Allstars | Alto Songo

vi åkte på körhelg

Ibland påpekar folk att jag inte brukar blogga särskilt mycket om mitt jobb. Det stämmer till stor del. Det här är ju mestadels en fotoblogg, för det är det jag tycker är roligast. Och när jag är iväg på gig och rep och så brukar jag förvisso fota litegrann (utom när jag precis står på scen förstås). Men mitt vardagligaste jobb, det som blivit mitt huvudsakliga jobb, mina fina körer - det är svårare att fota. Dels för att jag redan är aktiv när jag jobbar - det är jag som leder körrepet eller sånglektionen - men framför allt jobbar jag ju med en massa folk som inte har valt att vara på bild i min blogg. Och de ska ju inte behöva ha en kamera i ansiktet på sina körrep. När vi har konsert brukar det bli en bild eller två (som inte jag tar förstås), men det är bara ett par gånger om året, och speglar väl inte riktigt det vardagliga vecka till vecka-körlivet som jag lever.

MEN. Med att det sagt så tänkte jag skriva något om mitt jobb idag. För vi har varit på körhelg med min ena kör. Och det var så UNDERBART. Gänget ser ni på bilden ovan - där har vi precis gjort en övning där vi gick in i olika karaktärer och stämningar medan vi sjöng, vilket kanske kan förklara ansiktsuttrycken ... I alla fall till viss del. :)


Ett gäng härliga sångare och så jag, på en lägergård, i två nätter. Sju timmars körworkshop och så gemensam matlagning i matlag, och fix och promenader och kallbad (! För vissa i alla fall) och brädspel och quiz och kalas. Och impromptu körövningar; medan jag satt uppe i mitt sovrum och planerade detaljer inför nästa pass, hörde jag en grupp sångare sitta i salen på nedervåningen och sjunga igenom terminens repertoar, helt på eget bevåg, i pauserna. Så fint! Och att allting flöt så himla bra (ja förutom att jag blev förkyld då, och fick gå på ipren och försöka hålla mig undan deltagarna lite mer resten av helgen). Detta att omge sig med vuxna som tar ansvar: att allting, från matlagen till att fälla upp och ned bord till städningen till att ta med sig återvinningen hem, bara löste sig. Vilket drömgäng.



Här sitter ett litet gäng och övar utan mig i pausen! Gullisar!

Och själva körpassen - vilken glädje för mig att planera och leda! Det var specifikt uttalat att vi inte skulle jobba med vårt vanliga material den här helgen, för att de som inte hade lust eller möjlighet att åka med inte skulle missa något. Det här blev en helgworkshop liksom utanför det vanliga arbetet, där jag hade möjlighet att jobba med alla mina älsklingssaker - allt som jag bara hinner snudda vid på tisdagsrepen. Nu kunde vi djupdyka i rytm, gehör, lyssning, rumslighet, närvaro, uttryck; verkligen stanna länge i varje övning och varje tema. (Utifrån sett såg det nog ut som att vi mest lekte lekar hela helgen. Och det stämde.)

Det finaste var att körsångarna var så med. Så närvarande, så accepterande, så lyssnande. Så bjussiga med sig själva, så stöttande gentemot varandra. Jag vet inte om de ens märkte det själva - kanske hade de nog med att bara hålla fokus på övningarna vi gjorde - men jag märkte det. Vilken skillnad i klang. Vilken stämning i rummet, ibland så tydlig att man nästan kunde ta på den. Vilken magi musik är. Och möten. Under det allra sista workshoppasset, på söndagförmiddagen, lekte vi lite med förflyttningar medan vi sjöng och jag tänkte: Människor. Riktiga varma levande mjuka sårbara vackra människor. Det bästa som finns.

Och att jag får tänka: Hur är detta mitt jobb? För det är ett jobb; jag gör det inte för att det är kul, även om det är kul. Jag hade inte lagt ned allt det här arbetet gratis, så är det ju. Men nu har jag lyckats skapa ett liv åt mig själv där jag får göra jätteroliga och livsbejakande (och krävande) saker och få betalt, samtidigt. Och jag får träffa de här underbara människorna och skapa musik ihop dem varenda vecka. Och de vill komma tillbaka. Stämningen blir bara bättre och bättre och intresset inför nästa termin större och större. Hur kan jag ha en sådan tur?

Stantough | Mr Brightside (the medieval style but not really version)

bal-booo-aahh!

Förra helgen hade vi en sån fin fest på Forum! Någon (jag minns faktiskt inte vem?) kom på att om man nu dansar en dans som heter balboa, borde man inte då ha en Halloweenfest och kalla den bal-boo-aahh? Svaret är givetvis att man borde det! Så Åsa och David (tror jag mest?) arrade en. Och det var så himla himla kul.


Jag tog med mig kameran bara för skoj och hade riktigt, riktigt roligt både på dansgolvet och bakom kameran. Åsa hade dekorerat så fint och detaljrikt överallt, David hade fixat baren, Åsa och Stina DJ:ade, och folk hade klätt ut sig och sminkat sig helt fantastiskt. Kolla bara på några exempel:











Finast var ändå Karin som Weird Barbie. <3


Peter hade läskiga linser och jag ville helst inte se honom i ögonen på hela kvällen. :)



Thomas karvade den här pumpan - är den inte fantastisk?




Och blandade deltagare hade bidragit till ett otroligt fikabord.



Bakom baren stod blandade frivilliga under kvällen, bland annat Anni och Christian.



Men allra mest dansade vi ju! Till exempel sitt-dans.


Monster Mash, förstås ...






... och Thriller. Jag kan rekommendera att festa med dansare! De är bra på det! I och för sig inget nytt.





Kvällens eminenta DJ:s spelade en spooky, härlig blandning. Det var ju mest balboavänlig musik, såklart, men jag fick också turen att dansa ÅRETS bästa bluesdans med Kristian, till riktigt spöklig blues.

Och så all annan dans som förekom:










Som sagt, allehanda dans <3


Frampå natten dog dansandet ut så sakteliga och vi samlades i soffor och runt baren istället.





Den sista bilden tog jag vid halv tre, sedan lade jag ned kameran för kvällen. :)

TACK Åsa och David och alla som hjälpte till med stort och smått för en underbar kväll! Det var precis vad jag behövde och vad jag inte visste att jag behövde.

Boby "Boris" Picket and the Crypt-Kickers | Monster Mash