Jag hade en Så. Fantastisk. Kväll. i lördags. Hade förstås tänkt fota massor, men det blev en massa annat att göra och fixa, och innan jag visste ordet av var jag så danshög att jag glömde allt annat. Det här är det lilla som blev:
Vi började dagen med att träffas i bluesfamiljen och pyssla inför the Blues Garden i mars. Dekorgruppen har helt fantastiska planer! Vi andra utnyttjas glatt till arbetsmyror.
Och så åt vi våfflor och lade lite smet på bordet.
Sen var det kväll och fantastiska Her Name And Mine från Köpenhamn spelade. Så himla himla bra band!
Och sen, som sagt, bara dansade jag och glömde kameran och allt annat. Jag tror inte att jag någonsin har varit så här danshög förut. Alltså vad är det där egentligen? Rent kemiskt? Det är lite som Johan blir när han har sprungit Göteborgsvarvet och lite som att vara full fast bättre, lite som att gå av scen efter en konsert eller föreställning som man är så nöjd och lycklig över, och ganska mycket som att vara alldeles porlande nyförälskad, fast inte i någon särskild. Och det är helt oförutsägbart när det ska dyka upp och hur länge det varar, och jag blir helt flamsig och tramsig och omöjlig att ha att göra med. Det är som att det blir mer av mig än vad som finns i vanliga fall (och då finns det lite för mycket av mig redan som det är). Ibland får det mig att dansa bättre och ibland sämre, för jag blir liksom som ett oberäkneligt energiknippe, fast samtidigt alldeles lealös och bara bubblar av skratt och fniss. (En annan gång sa en vän att han alltid anstränger sig för att få mig att skratta sådär när vi dansar, för att det är det bästa betyget han kan få. Hur fint var inte det?) Och sen satt en vän och kliade mig i håret hur länge som helst! Ja ni förstår, knarket slutade liksom inte. :)
Nina Simone | Feeling Good
No comments :
Post a Comment