Vad jag älskar att skratta så mycket att man knappt får luft, och vad jag älskar folk som skrattar, och vad jag älskar att fota folk som gör det. Det fick jag tillfälle att göra härom fredagen när jag åt middag med Anna, Henrik, Karin, Patrik och Ulrik (en rik middag del 2 alltså!)
Jag fotade inte ett enda dyft medan vi åt middag! Och det var synd, för Ulrik hade lagat exceptionellt god bao med en massa picklade tillbehör och goda grejer. (Jag var inte helt värdelös, jag handlade och städade och strök dukar och plockade i allmänhet, och någon ska ju göra allt det där, men rätt ska vara rätt, det var Ulrik som lagade maten.)
Här hamnade vi runt soffbordet som en liten mellanlandning före efterrätten (chokladkaka med nötter, även den bakad av Ulrik).
Men sedan flyttade vi tillbaka till bordet för att ha underlag för teckning. Vi lekte en gammal favoritlek, den som är som viskleken fast med teckningar ... Man börjar med att skriva en mening på en lapp, som man skickar åt vänster. Den personen ska då på en ny lapp rita det som står. Nästa person ska skriva det hen ser på en ny lapp, nästa person ska rita igen och så vidare tills man gått hela varvet runt. Alla ritar samtidigt och skriver samtidigt, så man har lika många lapphögar i omlopp som det finns personer. Det blir HYSTERISKT.
Först försiggår koncentrerat ritande. Det är inte helt rätt att medelst streckgubbar och begränsad talang rita till budskap som "Fram med tjejerna!". :)
Och det är sedan, när man en och en går igenom lapphögarna och visar upp hur kedjan blev till slut, som det tenderar att bli hysteriskt. Det är så fånigt! Och det är så roligt. :)
Det där förlösande skrattet, det där som inte går att sluta med tills man har slut på både skratt och luft ... Det är min favoritgrej.
En underbar kväll rakt igenom.
the Cure | Caterpillar
No comments :
Post a Comment