wien del 1



Jag åkte till Wien! För det var Blues Fever Festival och jag har inte varit på bluesevent på år och dar, men längtade. Jag och ett litet gäng andra Göteborgsdansare bestämde oss för att åka tåg. För jag kan faktiskt inte fortsätta flyga så som jag har gjort, det är ju inte okej. Och att åka tåg gick otroligt bra!


Vi åkte från Göteborg på morgonen och bytte tåg i Köpenhamn, sedan i Hamburg. I Hamburg hade vi två timmar på oss att äta middag - Elin, som bokade alla våra biljetter för vårt lilla gäng (vilken stjärna!), hade räknat in ordentligt med bytestid, mycket bra.


Hamburgs centralstation var extremt tråkig, men annars var det väl inget fel på den.


Mellan Hamburg och Wien åkte vi Nightjet, och det var toppen! Rymligt i kupén och nytt och fräscht. Snålt liten kudde dock, så man får fylla ut med en jacka eller nåt.


På morgonen knackade tågvärden på med frukost i form av varmt te eller kaffe, luftbröd, smör och marmelad. Det var inte särskilt gott, men äh - det var ändå bra att grunda med något. Man ska inte vara hungrig när man reser, det blir dåligt. Och vid tiotiden var vi framme i Wien. Hur gött som helst!


Vi promenerade till vår airbnb (jag delade lägenhet med två andra svenska dansare, och de jag reste med bodde i samma hus - vi var en ganska stor grupp som fördelade oss på några lägenheter i samma hus) och installerade oss. Men eftersom det var förmiddag fortfarande och dansen inte skulle börja förrän på kvällen tog Clara och jag vagnen in till stan ...


... för att insupa lite kultur. Det gjorde vi här, på konstmuseet Albertina.


Clara!


Allt som fanns att se på Albertina.


Vi började uppifrån med Jim Dine. Jag tyckte inte att det var särskilt intressant. Ej heller förtjust i Chagall.


Men längst ned i källaren hittade vi en utställning av Robert Longo, som enbart bestod av kolteckningar - otroliga kolteckningar. Men det var inte bara hantverket i sig som fascinerade mig, utan hans resonemang kring det, hans val av bilder. Genom att ta redan befintliga foton och målningar och lägga ned månader, ibland år (!) på att reproducera dem för hand, ger han bilden en annan typ av värde, fokus, uppmärksamhet, arbete ("He is concerned with recording relevant images of our time, picking the very picture that best represents an event and achieving a different mode of attention with the aid of drawing").



Nä det var otroligt.


Bild på kulturtantsturist! Kulturtantsmönstrad tunika, tygkasse, praktiska vandringsskor. Jag är ändå fyrtio nu, måste leva upp till det. Äh, skoja bara, jag har ju alltid sett ut såhär.


När vi kände oss färdiga med museet behövde Clara åka hem och vila medan jag behövde promenera i Wien, titta på fina saker och lyssna på julmusik. Så det gjorde jag.



Tittade på fina byggnader.


Gick förbi Spanska ridskolan.


Gick in i en kyrka.


Tittade på skyltar.


Strosade längs ytterkanten av en stor julmarknad.



Fotade folk och spårvagnar


och en till julmarknad (hela stan kryllade av dem)


och juldekorationer


och Stefansdomen. Och sedan hade jag gått runt halva stan, så då var dags för mig att åka tillbaka till airbnbn och vila lite inför första danskvällen. Så glad åt min första dag i Wien!

Solala feat. Svenska Manskören Boyz in Love | O Tannenbaum

annat i november



November! Liksom i oktober blev det väldigt få bilder. Men här är de. Vi inledde november med en riktigt go helgpannkaksbrunch. Den här salmiakkolasåsen som jag fått i present av Patrik? OJOJOJ. Otrolig. Först hade jag den på pannkakor ... sen bara åt jag den med sked, istället för typ lösgodis, fast godare. Skojar ej.


Lisa fyllde år! Jag orkade inte fota! Men här är födelsedagsbarnet!


Och så var det fars dag och Liam och jag eftermiddagsfikade hos mina föräldrar och satt länge och pratade om allt möjligt.



Liam fastnade inte på bild, men det gjorde allt gott som mamma bakat. Bullar, mjuk chokladkaka och havtornsrutor. Alltihop så gott så gott.


Lisa och jag promenerade, som vi ju gör lite för det mesta.


Hon hade med sig bulle och jag varm choklad, med minimarshmallows som var kvar sedan min födelsedag. Ser de här bilderna och tänker på vilken viktig del det här är för mitt välmående, att få promenera i naturen med goda vänner, och få filosofera över en fikapaus. Det är ju sen gammalt att ingenting är så gott som när man äter det ute.


Sen måste man packa och greja.


Några dagar senare hade det kommit ett tunt, tunt lager snö. Då promenerade jag själv.


En kväll när jag kände mig ensam och nere bestämde jag mig för att ha chokladprovning på de tre sorter jag fick av Johannes i födelsedagspresent. Och när jag har chokladprovning har jag det förstås i flytande form. Jag vet att jag skrev ned vilken som var bäst, men nu hittar jag inte anteckningarna ...


Tog denna selfie för att mitt hår bara blir snyggare och snyggare för var dag som går. Alltså vem vill inte ha hår AV SILVER!? Håret ändrar färg av sig själv utan att man behöver anstränga sig? Nä dra på trissor. Så fint.


Och allra allra sist i november hade jag konsert med mina gulligaste älsklingar! Ja mina körer alltså. De blir bättre och bättre och jag har roligare och roligare på jobbet. Snygga är de också! Här är Sirius


och det här är Vega


och sist gjorde vi två låtar med alla tillsammans. Det var trångt och mycket maffigt. Vilket liv va.

Latin Mafia ft. Humbe | Patatas de Ahogado (HUGEL remix)

frost och verkstad i Grebbestad



Jag har faktiskt inte varit i Grebbestad och hälsat på Liam sedan vi körde upp hans packning i augusti. Han är ju hemma varje helg, och varje helg har vi haft något att göra i stan eller folk att träffa, så det har inte blivit läge. Men samtidigt vill jag ju se hur han har det där på folkis, så nu i november tog jag tåget upp en torsdag ...


... för att hälsa på den här sötnosen.


Vi tog en frostig promenad i skymningen, ned till vattnet och längs bryggan. Så märkligt och vackert med sådana här kustsamhällen på vinterhalvåret, allt är tyst och lugnt.


<3


Sedan visade han mig runt på hela skolan, framför allt verkstaden förstås. Jag fick sådana otroliga folkisvibbar. Att jag tog uppehåll från musikhögskolan och gick på Ljungskile i två år var värt allt, ALLT, det finns inte en chans att jag hade haft det musikliv jag har idag om jag inte gjort det. Och på samma sätt som jag övade och repade till långt inpå nätterna, är Liam ofta i verkstaden till midnatt eller längre, bara för att han kan. Det är så fint.


De har bild och form också; Liam fotar och skickar rapport varje tisdag, men det var ännu roligare att se vad han målat i riktiga livet. Töntigt att han ska vara bra på det också.



Sedan spelade vi biljard. :)


Nästa morgon hade Liam lektion och jag gick på en till promenad. Man får väl passa på när havet är så nära och man har folkisfrukostbuffé i magen och det är tre minusgrader.




Och sedan hängde jag med Liam i verkstaden en stund.



Och på eftermiddagen åkte vi hem till Göteborg och tog helg. Det är så fint att se på när Liam jobbar med händerna. Och att han nu kan göra det på heltid ett år (minst - vem vet vad han tar sig för sen!) gör mig så glad.

James Bay | One Life

tankar om en vokalensemble



Vi har haft konsert med vokalensemblen och jag känner mig överväldigad. Vi har sjungit så fantastisk musik den här hösten, och en del svår - jag har fått jobba med den. Känslan vandrar vidare: Vad otroligt det är att det finns musik och att just jag är byggd just såhär, att jag får älska det såhär mycket. Och sedan vidare: Vilken tur att just jag får vara med i en vokalensemble - vilken lycka! Hur kan man ha sådan tur? Och när jag redan gått runt och sysslat i lägenheten och liksom badat i den glädjen och tacksamheten en stund kommer jag på: Det är ju JAG som har hittat på det. Ha! Det var ju jag som startade den, jag kom på det själv.

Att jag träffade Jonathan på en konsert förra våren och blev sådär genomglad som man blir av att träffa en gammal vän helt oväntat och då bli liksom översköljd av hur mycket man tycker om honom, och att se hans ansikte lysa upp på samma sätt, att man får syn på varandra precis samtidigt och får dela den känslan. Och att jag sedan föreslår en lunch och att jag sedan följer upp en tid senare och ser till att lunchen händer. Och att vi sedan sitter där och äter lunch och att jag berättar att jag har tänkt starta en vokalensemble och vilket koncept jag tänkt mig, hur det skulle kunna fungera rent praktiskt och konstnärligt, och undrar om han vill vara med.

Och han vill det och sedan löser han nästan allt - det finns en lokal där han har kontakter och nyckel, och han bjuder in de flesta av sångarna (som i sin tur bjuder in några av sina sångarvänner). Det blir nästan alltid så, jag har en idé, och så släpper jag ut den i världen och ibland får den fäste och sen visar det sig att jag egentligen inte riktigt gjorde nåt. Och den här idén har fått det allra bästa fästet. Jag tror att man kanske måste ha många idéer för att några av dem ska få fäste. Vilken tur att jag lärde mig att inte krampa så mycket om saker. (Att lära mig det var i och för sig hårt arbete - men privilegiet att ha råd med en psykolog och alla mina goda sammanhang, det var tur.) Idéer som jag krampat om har aldrig blivit bra. Det har blivit dåligt eller inget. Men det handlar om tid också - att många idéer måste vänta i några år, eller många. Och när de sedan släpps ut blir det ibland nånting. Ibland blir det att jag får sjunga Soneto de la Noche av Lauridsen ihop med sju underbara sångare. Otroligt.

Tror ni inte att många andra medelklassungar som jag själv (OBS nu tänker jag alltså inte på folk som sitter fast i extremt slitiga lågavlönade jobb för att de inte har något annat sätt att betala hyra och mat, eller folk som inte kan ta några risker med sitt arbetsliv på grund av fysisk och/ eller psykisk ohälsa) fastnar i kramp och hårt arbete för att de inte vågar testa hur det blir om man inte arbetar så hårt; vem man är om man inte har det i sin identitet längre?

Tänker också på det här med att be om hjälp; att vara flera, att få idéer och prata om dem med människor. Jag tänker på att folk ska hålla på och klara sig själva. Det är så ONÖDIGT. JAG FATTAR INTE GREJEN. Det finns ju mycket som är lätt för mig, och mycket som är svårt för mig. Så om jag ber någon om hjälp med något som är svårt för mig och lätt för hen, och sedan hjälper hen med något som är lätt för mig och svårt för hen. Då blir ju ALLT lättare för ALLA? Det är matematik! Varför fattar folk inte detta? Och så får alla inblandade mer tid och energi över till att vara ute i naturen eller ligga på soffan och ha det gött? (OBS kom inte och säg att "det är nyttigt att göra något som är svårt ibland" för det fattar jag väl också, men min poäng är att livet är REDAN TILLRÄCKLIGT SVÅRT för de allra flesta för att man ska vara tvungen att göra det VÄRRE genom att klara sig själv.) Nämen det här med att klara sig själv är så dumt, jag får bryt.

Och inte blir det någon musik heller. Om alla ska klara sig själva.

Vår nästa konsert är söndagen den 11 maj i Nylöse kyrka. Välkomna!

Chamber Choir of Europe | Soneto de la Noche av Morten Lauridsen