sylarna - blåhammaren



Femte vandringsdagen var det RÄTTSÅ blåsigt. :)


Och så himla vackert.


Vi hittade en liten håla där det var lä, så att vi kunde förmiddagsfika. Fikorna tummar man icke på.


Dessa fjällhedar som sträcker ut sig! Jag blir så trygg.


Blåhammarens fjällstation. Sött!


Anna köpte öl och var skapligt nöjd med det.


Ok.


Anna gillar regnväder och kände sig befriad när vi anade att ...


... det här vädret, som vi tryggt betraktade från bakom fönsterglaset, var på väg in.


Hej!

Sigur Rós | Gobbledigook

storulvån - sylarna



Efter ett ha sovit en natt på Storulvåns fjällstation gav vi oss iväg längs Jämtlandstriangeln. Triangeln var en minst sagt underlig upplevelse för mig som är van vid mer avlägsna fjällturer. Det finns el här, och rinnande vatten, och allra mest: så mycket folk! (Det syns inte på bilderna, för det är ju fjäll jag vill fota i fjällen, inte folk.) Elledningarna som löpte i stort sett bredvid leden störde mig hela dagen, men folket blev jag av med frampå förmiddagen genom att helt enkelt gå så långsamt att alla som skulle åt samma håll gick om mig.


(Ungefär här var det som jag blödde näsblod för första gången i mitt liv. En mycket bisarr upplevelse. Jag skulle bara snyta mig och så var det blod överallt? Tokigt? Som tur är tycker jag inte att blod är läskigt, det var nära till närmsta bäck och regnjackan var nyimpregnerad, så ingen fara på taket.)


Sedan fick jag till slut vara själv med mina fjäll (Anna hade sedan länge trampat i förväg, och den här dagen gick vi själva hela vägen).


En annan grej med Jämtlandstriangeln: Det är helt bisarrt lättgånget. Plötsligt hade man gått halva sträckan utan att man ens märkt nåt.


Alltså ...


Elledning på fjället #¤!%#¤µ


Flerfilig fjällmotorväg.


När jag tog den här bilden hade jag redan sett Sylarnas fjällstation ett tag. Den syns inte på bilden om man inte vet alldeles precis var man ska titta, men ligger där framme mellan snöfläckarna på andra sidan dalgången.


Det var en så ljum dag, jag satt ute på fjället och skrev i min bok och lyssnade på musik i timmar, trygg i att jag kommer fram när jag kommer fram, trygg i att ingen är så bra på att umgås med mig som själv är.


Sista biten gick svagt uppåt och hela tiden växte fjällstationen därborta.


Detta med el på fjället: Jag gillart inte, men när det ändå finns kan man lika gärna äta fryspizza ...


Utsikten från matsalen.


Min bästis!


Vid halv elvatiden tog jag en kvällspromenad. Bara en alldeles kort vända ned till Sylälven och upp igen, men jag hann fyllas av fjällglädje, som alltid här, så fort jag går ut. Tanken kom för mig att det bara var två dagars vandring kvar och svaret i min tanke kom lika snabbt som instinktivt: nej nej nej jag vill vara kvar, jag vill vara den jag är här

Jag var förvånad först. Över hur snabb den tanken var, över hur den grott i mig utan att jag vetat det. Jag var förvånad, men snart beslutsam. Det kan inte vara så att det bara är på fjället, en enda alltför kort vecka om året, som jag är den jag verkligen vill vara. Det kan inte vara så att det bara är där och då det finns plats för allt i mig och med mig. Jag måste bli den personen hemma, den personen som jag är på fjället. Den som är så grundad, så trygg och luftig; den som aldrig binder in sig, den som är på rätt plats, fri och långsam. Jag ska bli den nu. Nej, inte bli: jag ska hitta den inom mig, där den finns.

Imogen Heap | Breathe In

gåsen - storulvån



Morgonutsikt från Gåsenstugorna.


Syns gör hon i alla fall!


Hela morgonen hade vi underbara vyer framför oss och jag var fjäll-lycklig förstås.


Raststugan vid Gåsån, så fint bara.


Anna gick ofta en bit framför mig eftersom hon trivs med att gå fortare och jag trivs med min ensamhet. Där sitter hon sedan på en liten kulle och väntar på mig.


Efter lunch hade vi väntat oss tråkig, enformig och myggig björkskog, eftersom det bara var ljusgrön dalgång på kartan. Men skogen var gles och öppen och bjöd på vackra vyer, om än i lite mindre format än de vi fått tidigare på morgonen.


Någon som vet var jag kan köpa en sådan här skylt? Det är den finaste skylt jag vet, av så många anledningar.


Sex kilometer grusväg såg ut ungefär såhär.


Sedan korsade vi Handölan på hängbro ...


... och så såg man snart Storulvåns fjällstation.


Anna skriver upp oss i färddagboken. Viktigt att folk vet vart man ska.


Kvällspromenad med glass.


Denna bild föreställer en lycklig person.

Last Days of April | Two Hands And Ten Fingers