Den här veckan har jag varit deppig. Bilderna är från 26 oktober, medan allt fortfarande var som guldigast ute i skogen. Som jag tjatar om dessa morgonpromenader ... Men jag har dem att tacka för så mycket. Min mentala hälsa rentav. (En del saker hjälper de inte mot, men jag går ut ändå.)
Jag har så lite att säga angående veckans bisarra besked om att Trump blir USA:s president. Jag känner mig arg, uppgiven, orolig och frågande på samma gång (som de flesta, antar jag). Liksom: vad ska vi göra? Vad ska vi göra åt att det ser ut såhär?
Igår drömde jag att det kom någon och knackade på min dörr för att hämta mig och Jens till ett koncentrationsläger (!). Jag har aldrig drömt något liknande förut som jag minns. Det märkligaste med det är att jag ju inte ens är ett dugg utsatt? Det är ju inte jag personligen som kommer få det svårare på grund av det här - på kort sikt. Som vit heterosexuell cisperson med högskoleutbildning och trygg bakgrund har jag nästan allt på min sida. (Jag är trots det rätt glad att jag inte är kvinna i USA just nu, men ändå.) Så varför trodde jag, när jag hörde steg i trappuppgången, att någon var på väg för att slå in dörren och hämta mig? Även om det är fara å färde med Sverigedemokrater som får bestämma saker vitt och brett ska det nog ändå mer till innan man börjar hämta folk i Sverige för att de är feminister och socialister.
Jag är inte den som är utsatt.
Jag måste ställa min ork till förfogande för att skydda och hjälpa de som är det.
Jag är arg. Men jag är tafatt och ynkligt arg, för att jag upplever det som att jag står utan medel att ställa något tillrätta. Det är blekt och otillräckligt.
Vladimir Martynov | the Beatitudes
