summertime



Nu är det dags för den här inspelningen att komma ut i ljuset.

I ett år och två månader har den legat gömd. För smärtans skull, smärtan i den här konserten. En konsert där varje ton sved och högg i mig. All den kärlek som jag hade förlorat, och jag tyckte att det var mitt fel, att allt var mitt fel, och att det helt enkelt inte gick att älska mig. Inte går.

För mig nu idag är det obegripligt att jag kunde fortsätta, att jag ens sjöng sista temat efter solot. Att det fanns toner kvar i avgrunden hos mig efter den urladdningen. Men jag sjöng.

Mitt Summertime-arr; fortfarande det bästa arr jag gjort. Åtta minuter. Från den svåraste konserten någonsin i mitt liv, 17 december 2012. Så otroligt vackert spelat av Fredrik Forsman, saxofon, Staffan Bråsjö, piano, Joel Malmborg, bas och Johan Strömberg, trummor.

late night blues



En late night är en fortsättning på en danskväll efter att den ordinarie danskvällen är slut, kanske på något annat, mindre ställe, troligen mindre uppstyrt än kvällens huvudfest. I lördags hade vi late night efter Duke's Place, och det fanns ingen DJ som spelade swing, så vi flyttade in bluesen i stora salen. Och tur var väl det: Eftersom föreningen hade hyrt en buss som tog folk från Duke's Place på Möllan i Mölndal upp till Guldheden, kom det massor med folk. Många som inte vanligtvis dyker upp på blueskvällarna. Flera testade blues för första gången. De såg lyckliga ut, så lyckliga att jag blev varm och mjuk i hjärtat. Några jag dansade med, som vanligtvis för, var helt saliga över hur grymt det var att följa. Det får mig att undra: alla dessa lindydansare som säger att blues inte är deras grej ... Har de verkligen vågat testa?

Det är märkligt egentligen: På Duke's Place var jag ur form; jag gillade inte musiken, jag hittade nästan ingen jag ville dansa med, golvet var för halt och jag trött. Men så åkte vi i förväg upp till Forum för att ställa i ordning ljusen och fikat och så var jag helt hemma plötsligt. Är det inte konstigt? Vid halv fem gav jag slutligen upp och drattade hemåt efter många helt underbara danser. Extra tack till Daniel för den sista en och en halva timmen. Det var en fin dans. :)

Ed Sheeran | I See Fire

bil + semla + film med katt


Söndagen i förra veckan såg ut såhär:


Övningskörde med min bästa vän och det gick så himla bra! Jag körde ända från mina föräldrar i Härlanda till Bäckebol via Centralen och över bron. På väg tillbaka råkade vi hamna på motorvägen av misstag och jag fick inte ens panik! Möjligen att jag råkade säga ett litet DU ÄR DUM till Johan. Men när jag lite senare bad om ursäkt för det sa han bara "jaha, sa du det? Ja, du säger ju grejer ibland som du inte menar när du blir rädd eller stressad". Det hade han liksom inte ens hört. Han har som ett sorteringsfilter på mina negativa känslor som gör att bara det jag menar på riktigt går in, det är så himla fint. Antagligen därför han klarade att bo med mig i fyra år. <3


Vi stannade och köpte en ny liten älskling till mig, eftersom min gamla gick sönder i höstas. Skrivare är bra apparater, för man bara trycker på lite knappar och så kommer det ut svinmycket fina färger ur dem. Nu ska jag färgknarka så himla mycket va.


Efteråt mötte jag upp Robin i stan för söndagsfika årets första semla.


Knivigt det här med mustasch kan jag förstå.


På kvällen var jag hemma hos Kristoffer och Andrea för filmkväll. Efter ett tag kröp ett lurvigt djur fram och lade sig i knät på mig. Det gillas.

Sara Bareilles | I Choose You

åt att umgås med mina vänner


Det finns ett lärarskämt som går något i stil med "läraryrket har två stora fördelar: sommarlovet och jullovet". Till dessa stora fördelar skulle jag vilja lägga tre mindre, nämligen sportlovet, påsklovet och höstlovet. Under sportlovsveckan, som försvann alldeles för fort, hade jag förstås tänkt göra en massa viktiga saker; förstås ägnade jag den istället åt att umgås med mina vänner. Frukostarna och fredagskvällen har ni redan sett. Här är lite annat som hände:


Quiz är ju en fantastisk grej. Eftersom jag är upptagen alla vardagskvällar annars, var jag tvungen att ta tillfället i akt och gå på quiz nu när jag inte behövde jobba på kvällen. Tog med mig två av de mest läskigt allmänbildade personer jag känner för att öka vinstchansen. (Jag tycker hyfsat bra om dem också, men det är ju lägre prio på det som ni förstår.) Som recension av Tidbloms onsdagsquiz kan jag säga så mycket som att quizfrågorna var alldeles lagom svåra, stället är hur mysigt som helst och vitlöksbrödet var smaskens. Vi kom fyra! Inte dumt för ett debuterande lag.


På väg in till stan från frukosten med Anna.


Efter kammarkörsrepet (senare samma dag) gick Anna och jag ned längs Avenyn för att fika; jag fastnar i ljuset.


Och på lördagen hade vi planeringsmöte med bluesfamiljen (= tre timmar möte, fem timmar dans). De tre bilderna ovan var allt som blev på hela kvällen. Dels var det som ni anar alldeles för mörkt. Dels var jag upptagen med att skriva protokoll, dansa, kramas, vara melankolisk, bli mjukt strykt över pannan, få massage samt må så himla, himla gott. Ni vet, alltid allt på en gång.

Kronos Quartet | the Beatitudes av Vladimir Martynov

begravningen var igår

När vi går ut från kapellet har molntäcket spruckit upp. Snart strålar solen över gröna gräsmattor. Hand i hand och med armarna om varandra följer vi efter kistan.

Oskar spelar What A Wonderful World på solotrumpet. Det är så vackert att jag baxnar. Jag står på en gångväg på en kyrkogård och ser kistan sänkas ned i jorden och inser: Jag är inte olycklig. Jag är väldigt, väldigt ledsen, men jag är inte olycklig. Kärleken här är så tydlig att luften vibrerar av den. Jag kan inte vara olycklig åt all denna kärlek. Jag har en väns arm runt mig och en annan väns hand i min. Det fyller mig med så otroligt mycket tacksamhet att jag får stå här, omhållen fysiskt och psykiskt. Jag är väldigt, väldigt ledsen, men jag är inte olycklig. Kan inte vara olycklig åt att Elma fanns i mitt liv en stund.

De tvära kasten mellan detta och i tisdags, då jag dansade, sprudlade, var mitt lyckligaste jag, är alltså inte så tvära, ändå. I tisdags var jag omgiven av kärlek. Idag är jag omgiven av kärlek. Sorgen och glädjen.

Karin bjuder oss hem till sig för att vi ska kunna vara tillsammans en stund till. Tjugofem personer. Pizzor, kladdkakebitar, servetter, vattenglas. Vi sitter där vi får plats. Kristian hamnar bakom mig i soffan och masserar min spända nacke tills gråthuvudvärken långsamt ger med sig.
- Vad Elma skulle vara nöjd om hon såg det här! utbrister Fia. Hur vi sitter på varandra, ligger i högar, pratar, skämtar, skrattar; nära vänner och nya vänner som aldrig träffats förut. Elma skulle varit nöjd. Karin läser Elmas ord om att vara en blinkning i universum. Om privilegiet att få leva sin blinkning samtidigt med andras blinkningar. Och nu: Elmas blinkning blev så kort, så ogripbart kort, så plågsamt, orättvist kort. Men vi lever fortfarande, samtidigt med varandra; en blinkning. En stund till kan vi leva varandras blinkning.

Vi berättar historier, om Elma och om livet. I nästan sex timmar sitter vi där. Vi pratar om lindy hop, om naturvetenskap, om feminism, om sexualitet, om familjer, om hur stort Åland är. Alex berättar om sin tama snigel. Ingen av oss vet hur det går till när sniglar bildar sina skal. Vi googlar och gissar, skrattar åt att ämnet kommer upp gång på gång under kvällen, att vi inte ger oss. Någon inser att just detta binder oss samman, med varandra och med Elma: nyfikenheten, vetgirigheten. Jag tänker att detta, just detta, är så otroligt mycket värt: Att vem som har rätt spelar mindre roll än den gemensamma nyfikenheten - känslan i att få utbrista men hur?.

De som berättat om hur Elma var den första som fick dem att känna sig välkomna i vår dansförening är många. Vi måste bli mer Elma nu, för att inte WCJ ska bli lidande säger någon. Och nej: ingen får ensam ta på sig att försöka fylla hålet efter Elma. Det är ingens uppgift. Men vi måste alla bli en bit mer Elma nu. För att inte världen ska bli lidande.

Detta har jag lärt mig: Att tiden är böjlig. Man tror att åren alltid går lika fort, att de kommer ticka på och ta oss längre bort från den stund då vi senast träffade Elma - från alla stunder vi har delat med Elma, ta oss längre bort från henne. Man tror att om femton år kommer vi vara femton år längre bort från Elma. Att det är mekaniskt, att alla sekunder är lika långa, men jag vet att det inte är så. Sekunderna är lika långa bara på papperet, aldrig i livet. Vissa dagar, veckor, månader är längre än andra. Det som hände för fem år sedan kan vi fortfarande leva i. Det kan kännas som igår. En månads händelser kan kännas som ett helt år eller mer. Saker som hände mig för tio år sedan känns närmare än det som hände för tre år sedan. Hur skulle det kunna vara så om tiden var något mekaniskt, något stelt och obarmhärtigt? Tiden är böjlig.

Och tidens böjlighet är på vår sida här. Vi och tiden vandrar vidare därför att vi måste det, men Elma behåller vi nära. Det kommer kännas annorlunda sen, men inte avlägset. Det gör så ont nu: Att förknippa Elma med sorg, att hon försvann från oss. Så kommer det inte att vara för alltid; tiden kommer dämpa sorgen men inte bleka några av hennes färger. Tiden vi fick tillsammans med henne kommer alltid att väga tyngre än tiden vi tvingas vara utan henne. Hur lång den tiden än blir i faktiska år. Också i det fallet är tiden på vår sida.

Sådan är tidens böjlighet.

bilder utan bilder från kvällen jag just hade

Ni vet ju att jag måste fotografera allting. Ni vet hur det överrumplar mig, allt det vackra, att jag drar fram kameran utan att tänka, krånglar med remmar, flyttar tygkassen till andra handen för att få fotohanden ledig, utan att tänka, när jag ser allt det vackra. Och ibland har jag inte kameran med mig. Bilder tar jag ändå. Här är de.

På Öckerö är det alldeles mörkt när jag säger hejdå till dagens sista sångelev, stänger skolan och låser. Det är segt idag, segt att jobba efter lovet. Segt med uppsatsen jag aldrig hinner tänka på, lektionerna jag inte hinner förbereda, diskberget som växer; jag är ständigt efter. Men jag har lyckats lägga om schemat så att jag slutar tidigare varannan tisdag. Det här är varannan tisdag. En och en halv timme senare kliver jag in på Forum och blueskvällen har nästan bara börjat, stressen bleknar medan jag krånglar av mig ylletröjan och byter skor. Nu är jag framme.

Jag börjar kvällen med att föra. Jag tänker att det är för att jag måste öva. Strax inser jag att det är för att jag måste dansa. Jag dansar ju! Övar inte längre. Det fungerar; jag för. Nästan varje steg hänger hjärnan ihop med kroppen. Sedan snubblar jag på min följares tår och skrattattacken viker ihop mig över hennes axel. Jag har så roligt, vi har så roligt. Jag får översvallande beröm. De säger att det är så gott och bekvämt att dansa med mig. Och roligt, de säger att det är roligt! Jag blir så glad.

Redan vid nio tror jag att jag har haft kvällens bästa dans. Jag hittar balettfötter och virvlande snurrar. Jag sveper över golvet och är ledd i varje steg. Jag fnissar av förtjusning. Landar överraskad - desto roligare - i trygga armar vid låtens slut och några i soffan brister ut i en spontan applåd. Jag tror nog det är oss de jublar åt; blir generad, på dansgolvet är det inte meningen att någon ska titta på mig, jag har ju inte planerat och förberett det här, jag vet inte vad jag håller på med och inte vad nästa steg ska bli; inte ska ni titta på mig! Jag ruskar på mig, skrattar och stryker svetten ur pannan. Jag tar risken att stanna och fortsätta, fast jag nyss hade så roligt att det hade räckt för en hel kväll. Och det bara fortsätter.

Jag DJ:ar. Det är en lyx att få välja låtar. Jag spelar Nina Simone, Lightnin' Hopkins, Lizz Wright. Kilar in mina älsklingar i mitten: Hide and Seek, I See Fire, Beth/Rest, Hallelujah. Jag hugger mina älsklingsförare när älsklingslåtarna kommer. Till Beth/Rest dansar vi någon form av microblues. Vi rör oss knappt och ändå händer allting.

Jag dansar till Hallelujah och Hide and Seek och för en liten stund drar tanken på lyckobaksmällan genom huvudet. Jag vet: Det är svårt att vakna när man somnar så lycklig. Nej, vaknar gör jag, jag vaknar fånleende och värmen sitter kvar i magen en stund, men sedan måste man gå upp ur sängen och dansar inte längre; dagen fortsätter runt mig och jag måste delta i den, fast jag hellre är kvar på dansgolvet i mitt sinne. Det är lyckobaksmälla. Men det går fort; några sekunder dröjer jag kvar i den rädslan - att jag kan inte vara såhär lycklig nu, jag får inte, det går åt helvete, det går alltid åt helvete när man blir för lycklig; några sekunder dröjer jag, sedan väljer jag lyckan. Så fort går det att välja lyckan. Jag har inte plats för båda. Denna bubblande, rusande glädje i kroppen lämnar ingen plats över åt rädslor. Det är fullt. Det svämmar över.

Alldeles när jag ska stänga av och klockan är strax efter midnatt märker vi att några smitit ut från lilla salen. De dansar på scen i stora salen, där pianot står. Vi drar för ridån, släcker i taket. En enda golvlampa.

Jag sitter på armstödet till en fåtölj och är min allra lyckligaste och tryggaste person. Mera, mera säger vännerna efter varje låt vi avslutar. De slutar dansa, parkerar sig i soffor i högar. Mera, mera! Vi spelar Summertime och Misty, Manhattan och Gravity, My Funny Valentine och Blame It On My Youth, och jag hittar mig själv i de där tonerna. Just det; här är jag, bara detta. Detta är min identitet. Att jag sitter en tisdag natt i en fåtölj i mörkret, omgiven av vänner, och sjunger. Jag sjunger och behöver inte vara bättre än någon annan. Precis de här tonerna är de jag vill ha. De är mina. Jag väljer att ge dem till er. Och jag vill inte vara någon annan. Inte någon bättre. Bara detta. Det är så sällsynt, om ni bara visste, att jag inte önskar att jag kunde byta ut mig till någon bättre; att ni skulle tycka om mig mer. Inte idag. Idag sitter jag på armstödet till en fåtölj och är min allra lyckligaste och tryggaste person. Pianisten bredvid mig är en av de mest lyhörda och osjälviska jag träffat. Man har inte den turen alltid. Jag tror att jag blundar när tonerna ramlar ut ur munnen. Jag tror att jag vill sitta där för alltid.

I bilen hem - kanske att vi är någon för många i baksätet, men det är vardag, sent och går inga spårvagnar; Martin kör oss alla hem - säger Lisa att min sångröst berör. Jag blir tjock i halsen och tappar orden; inte länge förstås - jag är aldrig utan ord länge - inte så jag tror att någon märker det, men jag märker det. Finner mig snart, säger som det är (för när har jag någonsin något annat alternativ?), att jag kan inte tänka mig någon bättre komplimang. Att få beröra. Kan jag önska mig något annat i livet?

Tjugo i tre kliver jag ur bilen utanför mitt hus. Jag är trött och ändå inte trött. Jag är trygg. Innan jag får sova måste bilderna ut. Här är de.

Bon Iver | Beth/Rest

vad det är lätt


I fredags tänkte jag på hur lätt det är att ha trevligt.

Vad det är lätt att laga åtta portioner linssoppa, bjuda in sina vänner, be dem ta med bröd och efterrätt (vinet tog de med självmant), och tillbringa kvällen i deras sällskap. Och så blir det trevligt. Vad det är lätt.


Pratbubblor på denna, någon?


Lisa hade bakat det fantastiska brödet. "Det gick fort att slänga ihop". Alltså ...


Fredrik vill ha kaffe!


Efter middagen gick vi till Folkmusikcaféet på nybörjarkurs i schottis. Svinkul! Jag hade dock att göra med dansen, så det blev inga bilder därifrån.


Sen gick några till Andra Lång, och Anna och jag till ICA och köpte chips.


Efter ett litet tag hade de tröttnat på Andra Lång och så blev det GES-allsång på golvet hemma hos mig.


Glenmark Eriksson Strömstedt | Stanna världen en stund

veckans frukostsällskap


"Vad bra du är på frukost, Kristin!" sa Tove. "Ja, någonstans måste jag ju kompensera för att jag är så dålig på mat", sa jag. Frukost är ungefär dagens bästa grej, och den blir ännu bättre tillsammans med någon man tycker om. I veckan var jag ledig och passade på att äta frukost med sällskap nästan jämt. Det är hur lätt som helst, bara att skicka mass-sms och be folk säga en tid de vill komma hit på, och så gör de det. Det är fint.

Förra gången jag gjorde det var i september. Då var det för att jag var så ledsen på morgnarna att jag inte kom upp ur sängen om jag inte hade sällskap att se fram emot. Den här veckan var det snarare för att jag är glad som jag ville dela mina morgnar med vännerna. Såhär såg det ut:


10 februari 07:30 | Karolina & Johan


Godmorgon!


Johan hade sin iPad med Viasat på med sig, så vi kunde kolla på anti-gay-OS till frukost. Hurra! Jag är så irriterad på att inte OS går på den vanliga teven.


12 februari 09:30 | Ellinor (på Steinbrenner & Nyberg)


Tårta till frukost. Jag bangar ej.


Efter frukosten gick vi på stan en bit och då passade jag på att fota Ellinor (för där vi satt och åt var det så fult ljus).


13 februari 09:00 | Anna (hos Anna)


Efter frukosten byggde jag myskoja under en filt tills klockan var halv ett eller så.


Anna var också mysig.


14 februari 08:30 | Karin


15 februari 10:00 | Tove

Frukost tillsammans. Jag kan rekommendera det.

Tiger Lou | Sell Out