Ibland går vi ut och går, som ni vet, och första helgen i januari tog vi oss ut. Jag skickade ett meddelande två dagar innan och frågade om någon ville gå runt Delsjöarna, och det ville alla. Jag är glad och tacksam att jag har ett liv där folk gärna hänger på när man föreslår sådant.
Det var strålande sol och krispigt och bara så himla vackert ute.
Vi debatterade en liten stund om hur många gånger vi har gjort en dagsutflykt med matsäck här runt Delsjöarna, vilken sjö vi gick runt vilket år, och vilka håll vi har gått åt. Lyckligtvis finns all information som vanligt i bloggen:
Söndag runt Delsjöarna i september 2015
En sväng runt Stora Delsjön i december 2016
Trevliga Trion går runt Stora Delsjön i september 2017
Och 2018 gick vi visst inte alls.
Här hade jag försvunnit ett ögonblick för att ta kort på något, och när jag hann ikapp hade de ägnat tiden åt att bygga upp inledningsscenen i Lejonkungen i kottar och barr. "Det här är Lejonklippan alltså och det här är Rafiki och Simba ..."
De är bra på att gå som Dressmann! Jag har lärt upp dem väl.
Sedan hittade vi den allra vackraste platsen att äta vår matsäck.
Vi hade sagt att det var lättast om alla hade med sig egna mackor, och David hade erbjudit sig att stå för den varma chokladen (som ju är livsnödvändig på vinterpromenader). Men sedan visade det sig ändå att folk hade med sig pepparkakor och bullar och choklad till alla. Det blir så lätt fest med det här gänget.
Och jag satt där i solen och tänkte: Nu. Nu är det det allra bästa. Ingenting är så livet som detta. Att man har varit ute och gått en dag - inte överdrivet långt, men en knapp mil, lite längre än en vanlig vardagspromenad ändå - och att fika ute sedan - varm choklad och bulle blir liksom helt OERHÖRT gott när man har varit ute, och omgiven av vänner - det är det allra bästa.
Två dagar senare flyttade jag till Manchester; tur att jag hann ladda upp med sällskapet och svensk skog så att det räcker ett litet tag.
Baltimora | Tarzan Boy
No comments :
Post a Comment