Jag har blivit faster! Och jag och mina föräldrar åkte till Stockholm en helg nyligen för att få träffa det nybakade miraklet (och hans föräldrar). Eyvind heter han och är extremt söt. Fin känsla: Träffa en alldeles ny människa (har ni tänkt på hur små de är men att allting ändå ryms därinuti? Liksom en hel person? Hur?!) och tänka "nu ska jag älska dig i resten av mitt liv! Det blir kul!".
Men först ett litet stopp på vägen, bara för att det var så fint och höstigt:
Vi åt lunch på Boställets vedugnsbageri utanför Linköping. Mysigt!
Frampå kvällen kom vi fram och installerade oss på vårt hotell och sedan åkte vi hem till Henrik, Lisa och Eyvind och umgicks med dem hela kvällen. Min pappa är farfar nu! <3
Jag kom förstås hem med minneskortet fullproppat med bilder på Eyvind - Eyvind i olika familjemedlemmars famnar, Eyvind sover i vagnen, Eyvind ligger och sprattlar och är GULLIG. Men de bilderna vill Henrik helst att jag inte postar, så istället kommer här en massa andra bilder från ett blåsigt Stockholm i oktober:
Min bror hipsterpappan :)
Färgerna ändå! Fint i Stockholm. Vi var ute och promenerade hela dagen och så hängde vi lite inomhus igen.
Frampå kvällen kände Henrik och Lisa att de behövde hem och vila, och mina egna föräldrar hade då rakt ingen lust att gå ut i kylan igen. Jag däremot tänkte "ja, jag är ju i Stockholm och de har ju museum här", så jag åkte till Fotografiska, förstås. De har trots allt öppet till 23.
Och det ångrar jag inte, för jag såg en så fantastisk utställning: Hip-hop: Conscious, Unconcious. Helt otrolig!
Jag gick och tänkte på utställningar med gatufoto jag sett tidigare i livet och som tråkat ut mig något så oerhört. Jag har tänkt att jag inte gillar gatufoto (varför är det alltid i svartvitt? Varför ser människorna på bilderna så blasé ut?) men nu kände jag och tänkte: det här är gatufoto. Särskilt de allra tidigaste bilderna (ju senare i tiden utställningen tog sig, desto mer polerat och retuschat, desto mindre intressant för mig). Vilken FÄRG! Vilken intensitet. Vilket flöde i uttrycken. Och det är också posade porträtt, men med samma känsla som i gatufotona. Ojojoj.
Den här på Salt-N-Pepa 1986 av Janette Beckman!
Eller denna på Lauryn Hill och Wyclef Jean av Lisa Leone! Otrolig.
Ja, se den här utställningen om ni har möjlighet, helt enkelt.
Popkultur ändå - tycker det är ganska kul att detta finns.
På söndagsmorgonen svängde vi förbi lillfamiljen för att mysa lite mer och säga hejdå innan det blev dags att köra hem. Kolla de här fina alltså. <3
Dina Ögon | Oas
No comments :
Post a Comment