Jag har varit lite hängig den senaste veckan (fast fortfarande ofta glad, men med en liksom lite hängig grundkänsla), och igår kom jag på vad det beror på. Det beror på att nu är den tid på terminen då jag är liksom uttömd. Uttömd på att ge. På lektionerna jag håller får jag lust tt säga att nej tyvärr! Jag kan inte inspirera, motivera, förklara, visa, svara på NÅNTING mer. Det är slut med det, återkom nästa termin! Fast det svarar jag förstås inte. Det finns ju energi och sådant att hämta därinne trots allt ... men det
känns som att det är slut.
Jag behöver helt enkelt fylla på.
Jag har t.ex. gått och tänkt på att jag har blivit helt fördummad för att jag inte läser något längre. Jag brukade vara så hiiimla smart - och med det menar jag inte primärt allmänbildad, fast det brukade jag också vara, utan att tankarna liksom gick fortare ... upplevde jag det som. Som att tankarna kunde kränga sig i krångligare banor. Nu händer inte det lika ofta: tankarna går mer rakt fram, eller hur jag nu ska beskriva det. Mer praktiskt och mindre intrikat. Och jag saknar det. Jag känner mig dummare.
Och så den här känslan av att jag verkligen inte har lust att ge nånting.
Jag vet att det finns lärare som hävdar att de får tillbaka lika mycket som de ger. Och det kan jag ju säga direkt, att så är det inte för mig. I det ideala läget - på vissa av mina jobb - får jag tillbaka väldigt mycket. Och det är mina roligaste jobb. Men det är ju ändå så att det kostar mer än det ger att jobba. Annars skulle jag väl betala för att få jobba och inte tvärtom, om det gav mer än det kostade? Eller? Jag kan inte låta bli att tänka att det här med att man får tillbaka lika mycket som man ger är en del av den självuppoffrande medmänniskaroll som man ibland förväntas kliva in i som lärare. Jag känner i alla fall inte så. Jag ger SÅ HIMLA MYCKET som sångpedagog, körledare och musiklärare. Jag får ofta höra det: att en av anledningarna till att folk vill sjunga med mig är för att jag ger så mycket glädje och energi. Och det är ju precis så jag vill att det ska vara. Jag tycker bara att det måste få vara okej att känna, och säga, att det faktiskt kostar mig energi, att ge så mycket av den. Det är ju bara rimligt i ekvationen.
Alltså: Jag behöver fylla på.
Jag längtar så mycket efter att ha sånglektion där jag bara gör en massa konstiga ljud som jag inte har gjort förut (för det är så skönt! Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det men det är så
skönt), läsa böcker, spela instrument hemma ensam, gå på museum, dega i soffan och titta på film, pyssla, sortera bland mina pysselgrejer (konstig grej kanske men väldigt vilsamt för mig), spela brädspel, gå på julkonsert samt göra ett eller annat collage. Kanske lära mig en eller två saker och inte lära någon annan nånting. Bara hälla i kunskap och inspiration i mig själv. Mmm, vad gott. Snart snart är det jullov.
Celtic Woman | the Wexford Carol
