Förra helgen hade jag en massa fina och juliga saker för mig. Jag fick både vila och fylla på (som jag ju konstaterade för ett par inlägg sedan att jag verkligen behövde och fortfarande behöver).
Först var det fredagseftermiddag och vi dukade fram i köket, för vi hade bjudit mamma och pappa och min gudmor Gunilla och hennes man Laszlo på eftermiddagsfika. (Egentligen brukar de komma lite närmare min födelsedag, men det här året sprang tiden iväg.)
Det var hur som helst väldigt trevligt att ha dem här (även om alla i sällskapet utom pappa protesterar när man vill ta kort).
På kvällen samma dag promenerade Jens och jag de cirka sju kvarteren hem till mina föräldrar för att baka pepparkakor. Ingen deg är så bra som mammas deg nämligen.
Anna var också med, som hon har brukat vara de senaste åren. Mycket bra.
På lördagen var Jens och jag på julkonsert.
Det var min gamla kör, Härlanda kammarkör, som sjöng. Och som jag njöt. De sjöng så väldigt vackert, mina forna körkamrater, och repertoaren var ljuvlig. Och ja, jag njöt också av att få ta emot: att inte själv behöva prestera ett enda dugg, att inte behöva lysa och stråla ut: jag satt i mörkret, och lyste precis ingenting - utom på insidan - på insidan var jag full av ljus över all denna musikaliska skönhet. Efteråt frågade en person som visste att jag tidigare varit med i kören om jag inte längtade efter att få vara med igen, nu när jag hörde dem? Absolut inte. På inga som helst villkor vill jag hålla på med allt det där harviga repandet när det var så väldigt njutbart att få sitta i publiken.
Sedan gick vi vidare på fudge-fest! (Bra påhitt f.ö.) Men jag tog fler bilder där, så det kommer ett eget inlägg sedan.
På söndagen bara vilade jag och på kvällen åkte jag till Utby för att hänga med dessa allra finaste av personer. Det är så vilsamt att krypa upp i den där soffan och bara vara. Vilket privilegium att få vara så välkommen som jag är där.
Härlanda Kammarkör | Guds son är född
No comments :
Post a Comment