Jag kan nog helt ärligt säga att jag faktiskt är lite kär i min gran. Nästan varje gång jag går runt hörnet från köket in i vardagsrummet och får syn på den stannar jag upp och säger "åååh". Den är så himla fin.
När jag klädde den tänkte jag på alla de saker jag hängde upp och hur mycket jag redan har varit med om i det här livet - allt det här jag har att vara tacksam över, ni vet. Detta tänkte jag på:
De här två köpte Johan och jag till granen i kollektivet, och sedan fick jag dem i bodelningen (som ju var mycket odramatisk, och vi använder det allvarliga ordet bodelning på skoj för att vi på fyra år i kollektiv hade hunnit skaffa så mycket gemensamma pryttlar till lägenheten) (men jag saknar fortfarande de där mångfärgade kulorna som Johan fick istället för dessa - måste skaffa egna). Jag tycker fortfarande att de är mycket vackra. Och jag tänker på hur mycket jag trivdes i vårt kollektiv. Vilket lugn det var att bara leva omkring varandra därhemma. Vilken tur jag hade som halkade in i det där kollektivet. Ja, ren tur var det att jag råkade träffa Anders i hissen en dag (jag bodde redan i andra hand i samma hus), och sedan lärde känna Johan och de andra. Vad tråkigt det hade varit de åren annars.
De här vita smällkaramellerna (det finns sju stycken) gjorde jag till mina första alldeles egna gran 2007, när jag bodde i andra hand i en etta på Dr Lindh. Jag hade några dansvänner hemma på efterfest och satt på golvet och vek smällkarameller samtidigt. Det var en ganska tom gran, eftersom jag var tvungen att fylla den liksom genast, och inte tog något med mig från mina föräldrars julförråd. Det var så fint, min första egna gran.
Den här är onekligen mer maxad! Jag köpte den i Stockholm 2009, när jag var där i december för att hälsa på Maria. Jag måste snart hälsa på henne igen - oturen har gjort att när jag och Jens är i Stockholm, då är hon här på Västkusten (eller upptagen med konfirmationsläger eller något annat pastorsaktigt). Jag saknar henne mycket.
Två stycken köpta i julgranskulsboden på Liseberg, fast med många år emellan. Den blå är från i år, och jag vill egentligen ha fler, men det här var den sista de hade. Den rosa hade vi också i kollektivet, så den måste ha varit från det året jag ville utöka granen från vitt och silver till vitt, silver, rosa och rött ... Ja, min granplanering är en hel vetenskap. :)
Den här snöflingan gjorde jag en gång när det var julpyssel hemma hos Kristoffer och Andrea. Eller vadå "en gång" - jag vet exakt när det var: det var söndagen den 2 december 2012, för dagen innan hade jag fått mitt hjärta krossat och allt det där ni vet. Nu fyra år senare (fyra år!) så tänker jag på att jag var så himla bra. Jag hanterade den där sorgen så himla bra. Jag lät mig gå sönder. Jag var helt öppen med det. Och ändå var jag bland folk. Gick på alla sociala sammankomster jag kunde (det var sju resor värre att vara ensam, i vilket läge som helst) och sen satt jag där och grät. I folks soffor, på spårvagnen på väg dit och hem, vid matbordet, tårarna liksom bara strömmade. Så jag gick på julpyssel en söndag (jag hade Johan med mig också - annars hade jag kanske inte orkat/ vågat - men nu hade jag ju Johan) och pärlade tre snöflingor av vita pärlor och då och då, gick in i sovrummet och hulk-grät med Johan bredvid mig. Och nu hänger de alla tre i vår gran och är en påminnelse om min egen helt ENORMA styrka.
De här två har jag fått hemifrån - jag tror att mamma har ärvt dem från mormor, men inte vill ha dem i sin egen gran, för hon ska bara ha röda kulor. Ha! Vilken miss. Superfina kulor. Hoppas de är mormors gamla. Jag saknar mormor.
Nyaste julkulan! Den här köpte jag på Lindex (av alla ställen) för att den är både rosa och röd och guldig och med rosetter på - mer av allt! Och titta, där är ju vi. :)
Ett liv i en julgran ... Tur att jag inte är minimalist.
No comments :
Post a Comment