Jag har varit på en roadtrip till Småland i några dagar (foton kommer snart, i mängder). När vi kom tillbaka till skolan i helgen var det plötsligt vår. Här är några av gårdagens bilder: frukost med William (det är nästan alltid vi som är först i matsalen, vid kvart över sju äter jag helst, för att få börja dagen i lugn och ro), övning, Richards melodidiktat, och promenad till Silverfallet med Johanna.
Ledsamt nog börjar skolan avfolkas. Nu när alla mina turnéer, konserter (särskilt Johannespassionen som varit lite av en klump i musikglädjen) och annat jag slitit - och tyvärr stressat - för är över, vill jag vara ännu mer på skolan. Jamma för att det är roligt, öva för att det är roligt, gå långpromenader, grilla, spela spel och lära känna alla de man missat under året. Men nu börjar lektionerna ta slut och många är trötta och åker hem i kortare eller längre perioder. Jag som haft mitt liv i Göteborg parallellt är inte trött på folkhögskolelivet på alls samma sätt. Och många har dessutom sökningar till andra folkhögskolor kvar; igår kväll fann jag mig nästan helt ensam på musiklinjen för att det är Fridhemssökningar den här veckan. Det kändes ledsamt, så jag åkte hem istället, har ju ändå blockflöjtselever och kör senare idag.
Det där med att lära känna de man missat under året är en annan sak som jag beklagar med folkhögskolelovet. I alla fall jag upplever att det blir grupperingar ganska fort på höstterminen - folk väljer tidigt vilka de ska bli bekanta med och vilka de ska bli goda vänner med, och det mönstret är svårt att bryta senare under året. Och eftersom jag har haft Viktor har folk knappt närmat sig mig på kvällarna när det kommer till att hitta på något, de tänker väl att jag konstant umgås med honom (vilket inte riktigt är fallet).
Så ja, jag känner att det finns många fina klasskamrater jag skulle ha velat lära känna bättre, men nu när folk börjar försvinna från skolan är det snart försent. Det känns så synd på så fina människor. Det är ju delvis min egen rädsla och avundsjuka som ligger bakom - den gamla vanliga "varför vill hon vara vän med honom men inte med mig?" - och hur trött jag än är på de där känslorna vet jag inte riktigt vad jag ska göra åt dem.
***
Thoughts on how this year at Ljungskile is already very soon coming to an end, and now that I have time to relax, play music just for fun, and get to know everyone for real, they are starting to spend less and less time at school. It makes me sad, they way everyone chose so fast who were going to be their friends, it seems unchangeable sometimes.
No comments :
Post a Comment