i vasastan

Jag har bott här i tre veckor och kan inte riktigt förstå att det är på riktigt, att jag faktiskt bor här, att dessa gator är mina gator nu, och att de ska vara det ett år. Just nu bryr jag mig inte ens om att det bara är ett år. Jag tänker njuta så länge jag kan. Jag älskar de här kvarteren, och jag älskar att kunna promenera överallt på en kvart. Det är en lyx och en som jag njuter grundligt av.

Jag älskar inte min lägenhet ... än. Jag är säker på att jag kommer göra det, snart, men det är fortfarande högar med grejer överallt, på soffan, på golvet, på varje bordsyta, och det är massor kvar att fixa. Det är så viktigt för mig att känna mig hemma där jag bor. Jag är inte lycklig annars. Det behöver inte vara snofsigt, bara det känns som mitt, mitt hem. Och det gör det förstås inte här efter bara tre veckor. Och allt detta i en tid då jag verkligen hade behövt ett hem att vara lugn i, känslomässigt. Så, jag älskar det inte än, men det kommer jag göra.

***

I've been living here for three weeks and I can't really understand that's it's real, that I live here, that these are my streets now, and that they will be my streets for the next year. At the moment I don't even really mind that it's only for a year. I'm going to enjoy it for as long as it lasts. I'm really loving this neighborhood, and I'm really loving being able to walk everywhere in fifteen minutes. It's a luxury and one that I'm thoroughly enjoying.

I'm not loving my apartment ... yet. I think I will, soon, but there are still piles of stuff lying around, on the couch, on the floor, on every table, and so many other things still to fix. I'm, one of those people for whom it's really important to feel at home where I live. I'm not happy unless I do. I don't need it to be nice as in expensive, it just has to feel like mine, my home. And it doesn't, obviously, it's only been three weeks. And all this in a time where I really could have needed a home to be calm in, emotionally. So, I'm not loving it, yet. But I will.