god jul!

Kära vänner!

Det här är en märklig jul. Det är omöjligt för mig att inte tänka tillbaka på hur det var förra året vid den här tiden, hur jag mådde då; att julen inte fanns. Det är så märkligt att det faktiskt var två år sedan det var jul i mitt liv. Jag är uppvuxen med att julen händer varje år och sedan blev jag tvungen att uppleva att julen inte hände. Jag, som alltid har älskat julen, känner mig plötsligt ovan vid att fira jul, och jag måste vänja tillbaka mig.

Samtidigt är förra årets ångest lika märklig att minnas, nu när den sedan en och en halv månad är slutgiltigt över. Ångesten är slut, den är borta, och med ens, på en sekund bara, blev den otroligt avlägsen ... Den här nya, nyfikna lyckan jag går omkring med i livet nu, och samtidigt minnena av helvetet jag gick igenom i nästan ett års tid (det kanske låter överdrivet för er, men för mig har det varit ett helvete); allt det ska rymmas samtidigt i min kropp. Och jag upptäcker, som jag alltid gör, att det gör det; allt ryms. Och julen, den ryms också. Men jag måste vänja mig.

Min vana trogen vill jag i alla fall önska er god jul med en sång, ett arr som jag har gjort på en av mina favoritjulsånger. Den är inspelad förra vintern, då när jag mådde som sämst, men eftersom ingenting någonsin är enkelt eller platt hör jag nu i efterhand bara hoppet; det andra är slut, och bara hoppet och framtidstron är kvar.

God jul!