Jag har ju mått SVINDÅLIGT det här året. Vänta, jag säger det igen: SVINDÅLIGT har jag mått. Kanske typ ... det mesta av tiden ändå. Men nu när den grejen är över och jag går runt och är det som jag uppfattar som mitt vanliga lyckliga jag, och som liksom inte har funnits sedan 1 december 2012, så har jag ingen lust att skriva nånting alls om ångesten. Jag vill inte ägna en sekund mer åt den. Fast jag vet att jag kanske borde. Kanske någon gång att jag gör det. Men just idag är den så avlägsen. Jag vill inte tänka mer på den. Jag vill fira. Det får jag.
Och jag firar det här året genom att ta upp det som mitt i allt det onda, var gott. Det som var fint och starkt, det som bär mig vidare. Det som jag till min stora glädje och tacksamhet får lov att ha kvar in i nästa år också. Om allt det som var ljust handlar det här inlägget.
Vad var årets triumf?
Om inte examenskonserten var en triumf så vet jag inte vad som är det. Tänk att jag genomförde det. Jag sjöng jazz, jag sjöng opera, jag sjöng musikal, jag sjöng pop, visor och singer/songwriter, jag sjöng andras musik och min egen, jag dirigerade nitton sångare som sjöng mitt eget körstycke, jag lyssnade på mina bagateller för vibrafon och kontrabas. Och de mest fantastiska musiker jag vet ville vara där, på scenen med mig, och göra musik. Det är det mest maxade, mastodontartade jag någonsin gjort och det var så jävla bra. Jag önskar att ni alla hade kunnat vara där. Jag önskar att jag kunde få göra det tusen gånger till. På genrepet grät jag över allt jag har förlorat. Efter konserten bara skrattade jag i glädje över allt jag har. Och allt fantastiskt som väntar mig.
Årets tre bästa resor?
Fjällvandringen. Alltid det bästa som händer mig, varje år.
London del 1 (januari).
London del 2 (december).
Vad var din största framgång jobbmässigt 2013?
Jamen - allt! Vad har inte varit en framgång jobbmässigt! Jag har sjungit en operakonsert för trehundra personer och fått (i min värld) rediga pengar för det. Jag har haft kvar mitt gamla jobb och blivit en så mycket bättre sångpedagog. Jag blev tillfrågad om ett ackompanjatörs- och musiklärarjobb som jag tackade ja till och som har utvecklat mig och gjort mig till en mycket bättre pianist än jag var innan. Jag har startat företag och gjort en massa roliga fotouppdrag. Jag har slutat jobba gratis åt bekanta som tycker att det "väl bara är att ta lite bilder" eller att jag "väl kan slänga ihop en liten affisch". Och jag avslutar året med att få ett tredje jobb, också det som sångpedagog, och det ska bli så himla kul, och dessutom räddar det vårens ekonomi. Jag som oroat mig så, och så behöver jag knappt lyfta ett finger för att allt ska lösa sig!
Årets tre roligaste fester?
Min födelsedagsfest var årets finaste, godaste händelse över lag.
Banketten på Konserthuset.
Annas sommarfest.
Årets bästa fritidssysselsättning?
Dans dans dans dans. Det är så konstigt. Hur jag hittade tillbaka till dansen i rättan tid. Jag gick på min första bluesdans den andra januari. Jag vet inte vad som fick mig att gå dit, men jag hade ju redan då insett att jag var tvungen att hålla mig sysselsatt därför att inget annat än människor runt omkring mig fick mig att sluta gråta. Och jag hade ju dansat en massa blues på Herräng för länge länge sedan och tyckt så mycket, mycket om det. Så jag åkte dit, fast jag inte dansat på flera år, fast jag inte kände någon längre. I dagboken från den dagen står det att jag kände att jag lika gärna kunde gå dit, för vad hade jag att förlora? Och det står att det var så mysigt och trevligt där, och att jag fick ett par helt underbara danser. Naturligtvis grät jag på vagnen hem, som jag gjort hela året när något som varit ljust och distraherat mig tagit slut och jag har ramlat ned i verkligheten igen. Men fast jag inte visste det då, hade jag bluesdansen kvar i hjärtat.
Och sedan, den där kvällen. Den där fredagkvällen i slutet av maj då jag var på väg hem från en fest vid ett men plötsligt fick ett infall och kände "den här kvällen är inte slut än". Den där blues nighten då jag dansade och dansade och inte märkte att det ljusnade och fåglarna toksjöng utanför. Efter den natten har jag dansat (lindy hop också, det kom på köpet). Och inte velat kännas vid prestationskraven jag brukade ha. (Jo, de är kvar, men jag gör mitt bästa för att mota dem i grind.) Sådär "bra" som jag var förr kanske jag aldrig blir mer, bra nog att undervisa igen blir jag troligen inte heller, vilket är synd eftersom det är ungefär det roligaste som finns. Men jag övar mig på att dansa bara bara för min skull, och hittills går det förunderligt bra.
Årets bästa projekt?
I höstas frågade jag tre vänner om de vill vara med i mitt band. De sa ja, de sa att de skulle vara en ära, de sa jättegärna. Och en av dem tog med sig en annan vän och så var vi fem och jag tycker så mycket om att musicera med dem. Mitt allra bästa projekt just nu helt klart.
Vad har du mest lyssnat på för musik?
Björk, Klabbes Bank, Fleetwood Mac, Travis Sullivan's Bjorkestra, Imogen Heap, Esbjörn Hazelius, Hanson, Michael Jackson, Sigur Rós och Joni Mitchell.
Vilka tre låtar har du lyssnat mest på?
Klabbes Bank: Berlin
Dirty Loops: Hit Me
Travis Sullivan's Bjorkestra: Hyperballad
Albin Gromers Allting ordnar sig snart kvalar inte in på topp 3, men måste ändå nämnas.
Bästa filmen du såg för första gången?
Saving Mr. Banks, som vi såg i London, tyckte jag var fantastisk. Underbara skådespelare, underbart foto, underbar scenografi, underbara färger, underbar musik. Sen att den inte är sann och att Disney manipulerar sin egen historia (och att jag ju håller med PL Travers om allt hon tycker om Mary Poppins-filmen) ... det orkar jag inte bry mig lika mycket om.
Vilka kläder har du använt mest?
Min rosa kappa. Den har jag varit så glad åt. Den känns så mycket mig.
Vad fick dig att må bra det här året?
1. Sommaren, den långa, lediga sommaren. Fikor, frukostar och picknickar med mina goda vänner, alla sena danskvällar, nattpromenader genom Slottsskogen, film och lösgodis i sängen, men framförallt all tid som jag tillbringade i och vid havet, som jag älskar så. Ja, sommaren fick mig verkligen att må bra det här året.
2. Morgonpromenaderna. Så till den grad att det vad de som höll mig på banan en period. Jag gillar inte att gå ut när det är mörkt, så nu under december har det varit ganska sporadiskt, och jag längtar tills jag kan sätta igång igen. Längtar ut. Jag dokumenterar dem på instagram, där jag heter kristinladström, och om man av någon outgrundlig anledning inte har instagram kan man se dem (och allt annat trams jag fotar med mobilen) här.
3. Min PCO-S är mycket mer stabil nu. (Jag har till och med mens ibland nu! Typ tre gånger om året!) (Om man inte vet vad PCO-S är kan man läsa en svinbra artikel här! Gör det, för PCO-S är kroniskt och rätt vanligt, och det är tramsigt att det är en så hemlig sjukdom bara för att den drabbar kvinnor, och rör mens och äggstockar och sånt.) Jag går mycket lättare och orkar mycket mer. Allt blir lite roligare av att väga tretton kilo mindre. Sjukt bra jobbat av mig, hurra!
Vad var den största positiva överraskningen?
Att det fanns ett slut på ångesten. När jag var i det var det omöjligt att förstå, verkligen helt omöjligt att förstå att det inte skulle vara för alltid. Den tog slut den åttonde november. Jag förstod redan då att det lät underligt, att jag kunde säga det så säkert, men jag tvivlade inte: Nu är det slut. Det blir inget mer. Jag har släppt det, jag är över det. Och i vanlig ordning kände jag mina känslor rätt. Det blev inget mer. Det är över.
Vilka människor har betytt mest?
Det går förstås inte att säga någon annan än Johan och Anna. Jag är så glad för så många av mina underbara vänner, och jag har blivit närmare vän med flera av dem i år. Men ingen har kämpat så som Anna och Johan det här året, för att jag ska må bra, för att jag ska orka, för att hjälpa mig. Jag är skyldig dem allt och tacksam för allt och önskar mig resten av livet ihop med dem.
Vilka nya vänner har du lärt känna i år?
BLUESFAMILJEN. Världens varmaste, mjukaste grupp och nu är de så självklart mina att jag inte ens minns att det bara är ett drygt halvår sedan jag inte kände dem, hur kan jag inte ha känt dem? Jag minns inte resan som tog mig från att smyga in på min första bluesdans i januari, till att nu planera fantastiska stordåd inför 2014 med dem. Hur kom det sig att jag var så välkommen?
Bästa köpet?
Min lilla älskling! Mitt lilla snuttegull!
Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Jag fick en underbar födelsedagsbluesdans, morgonpromenerade, åt långfrukost på Kanolds med tre vänner, åt tårtbuffé på Steinbrenner med tre andra vänner, blev sjungen för på kammarkörsrepet och var generellt bara så himla glad och väldigt omtyckt.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag vadade! Det var jätteroligt! Det var inte djupt, bara till strax ovanför kängskaftet, men det sög till redigt när man satte ned foten. Jag blev helt förtjust och vill gärna vada djupare nästa gång. Kuuul! (Och ja, jag vandrar alltid i kjol vid fint väder, för de som undrar. Det är superbekvämt!)
Vad var det bästa med det här året?
Alltid: människorna. Alltid.
Jag ser så mycket fram emot 2014. Det är så mycket spännande som ska hända. Det är så mycket jag ska lära mig! Det är så mycket jag ska uppleva, det är så många nya platser jag ska resa till, det är så många människor jag ska lära känna bättre. Allra mest ser jag fram emot allt jag inte vet.
No comments :
Post a Comment