Ni vet, jag gillar inte när verkligheten framställs som idel glädje och solsken i bloggar. Visst, visst, jag har hört argumenten om att det finns de som läser bloggar för att drömma sig bort, och att perfekta fasader tjänar som någon sorts inspiration - well, det inspirerar inte mig. Och jag har ingen lust alls att enbart skriva om det som är skoj och kalas i den här bloggen.
En annan sak jag inte gillar är när Herräng framställs som idel glädje och solsken. Missförstå mig rätt: Herräng är fantastiskt. Underbart. Rent euforiskt, som jag också skrivit om. Men det kan också vara så sjukt himla tröttsamt. Man sover dåligt. Man kan bli förkyld. Man kan bli matförgiftad. Man skadar foten, knät eller benet och kan inte dansa för resten av kvällen (eller på flera dagar eller resten av sin planerade Herrängvistelse om det vill sig illa). Allt kostar väldigt mycket pengar. Det är myror i tältet. Myggorna äter upp en. Man går sin partner eller sina vänner på nerverna. Man får tung feedback på sin kurs eller privatlektion. Man jobbar som funktionär och sliter ut sig många timmar om dygnet för dålig ersättning. Man har dåliga danskvällar. Man känner sig sämst. Man blir inte uppbjuden en enda gång på hela kvällen. Det är ett sådant följaröverskott på dansgolvet att man måste slåss och armbåga sig fram för att lyckas bjuda upp någon, och sedan är man nervös hela dansen för att inte vara bra nog för den man bjöd upp och rädd att hen bara tycker att man tar upp hens tid.
Alltså, ni förstår. Herräng är inte himlen per automatik - med rätt förutsättningar och en hel del tur kan det vara det, man det finns så gott om saker som kan gå fel, också.
Och på grund av dessa två anledningar är jag glad att jag bestämde mig för att fotodokumentera torsdagen i Herräng, liksom jag gjort två dagar tidigare med
tisdagen. Torsdagen var nämligen en bit av just det där man inte vill ha i Herräng: deppigt. Varsågoda!
12:41 Småfuktigt i tältet och riktigt otrevligt att gå upp. Jag låg kvar i sovsäcken och drog mig en lång stund. Men fint sällskap hade jag! (Johanna och Sebastian åkte hem dagen innan, och jag flyttade över mig och mina grejer till Fias tält.)
14:12 Regnet hängde tungt i luften när jag gick till Kuggen för att köpa frukostyoghurt.
14:40 Och mycket riktigt: precis när jag hade tagit denna bild började det ösa ned. Verkligen ösa ned! Jag tog min tillflykt in under närmsta tak och åt följaktligen frukost inne i ett fuktigt, svettdoftande omklädningsrumm. Nåja, jag höll mig torr i alla fall.
15:52 Sen blev det uppehåll och jag gick för att möta Fia, som tog denna bild på mig. Det jag illustrerar här är att något magiskt i Herrängluften (inte regnet, för jag hade dem hela veckan, även när det var varmt och torrt) gav mig söta små korkskruvslockar och ovanligt fint fall på håret. Så sjukt nice alltså.
17:50 Jag kröp in och gömde mig undan regnet i baren. Satt och skrev dagbok med ungefär den här utsikten i någon timme.
18:20 Lunch! Skoja, det här är efterrätten. Jag hade ätit riktig mat också.
18:47 Eftermiddagsluren i tältet.
21:09 De här tre personerna, i vars sällskap jag åt middag och tittade på kvällsmötet (i baren igen), var ett klart o-deppigt tillskott till min torsdag. Tack och lov för det!
23:22 Efter mötet gick jag min vana trogen ned i källaren på Cinemateket. Denna kväll visades smått underbara jazzmusikalen New Orleans från 1947 (här på bilden sjunger Billie Holiday). Den tycker jag att ni ska se! Men tyvärr tappade jag bort Fia på kuppen, så sedan kände jag mig lite ensam. Ensamhetskänslan, om man har oturen att råka på den på Herräng, förstärks så lätt av att alla andra har något så
ofantligt trevligt runt omkring.
01:07 Hur som helst slog jag med ned för att titta på den traditionsenliga torsdagscabareten. Den var helt okej. (Den är för det mesta helt okej i snitt - några nummer är riktigt bra, några är riktigt tråkiga, och allt däremellan.)
Och efter cabareten hade jag en riktigt dålig danskväll. En av de där jag nämnde ovan - när ingen bjuder upp och det var så mycket folk att jag själv inte kom åt att bjuda upp någon. Jag var trött, så väldigt trött, och kände mig ungefär som den sämsta och fulaste dansaren i världen. Det där blir så lätt en negativ spiral som det krävs (för mig) gott sällskap att ta sig ur, och det hittade jag inget. Inte kul!
Så vad gör man då? Man går och lägger sig. Men icke! Det regnade för mycket. Det regnade så mycket att jag inte vågade gå ut ens med paraply. Som om himlen öppnat sig. Det hade jag väl riskerat för att få gå och lägga mig om jag hade bott inomhus, men att gå och lägga sig genomblöt i tält ... nej, det är ingen hit. (Jag fick höra sedan att regnmängden den här natten hade varit helt bisarr.) Så jag vandrade omkring och kände mig sämst ett tag och sedan slumrade jag oroligt i ett soffhörn ett par timmar. Det kändes miserabelt.
04:27 Äntligen! Regnet har som synes avtagit, det har ljusnat, och jag kan gå hem. Hejdå och godnatt, Herrängs sämsta danskväll!
