Nu ska jag berätta en hemlis! Ni förstår: Morgonpromenaderna är mitt motmedel. Mot avundsjuka, mot kapitalism, mot konsumism, mot allt.
Så fort någon visar upp (till exempel) sitt vackra hem i sin blogg, känner jag: jag vill också eller nej vet ni vad, inte ens det utan jag borde också. Jag måste påminna mig: Jag vill ju ha det såhär som jag har det. Men tänk om andra tycker att jag bor fult? Eller inte tillräckligt kreativt och intressant?
(Folk tror ibland att jag inte bryr mig om vad andra ska tycka. Ha! Vilket strunt. Jag bryr mig jättemycket men det hindrar mig inte. Det har varit så i hela mitt liv. Som en sorts minirebell inuti. Nu är jag rädd att folk ska tycka att jag är konstig om jag gör det här som jag genuint vill göra! Jamen dåså, gör det dubbelt så mycket! Ta ett himla stort och brett kliv, det känns så mycket stabilare än att tassa försiktigt framåt, då känns det som att jag bara ska halka. Jag är rädd men jag kliver ändå. Klamp klamp klamp! Då känner jag mig tryggare i rörelsemönstret.)
Och så när de där tankarna faller på, de där "jag borde nog egentligen vara lite bättre/ roligare/ mer kreativ/ snyggare", då tittar jag runt mig och ser träden och höstfärgerna och andas luften och så tänker jag "det behöver jag inte alls, jag har ju det här".
Jag har ju det här.
Och det här.
Ni vet, jag behöver inte ens någon "riktig" skog (vad är ens det?). Det gör mig inte ett dyft att jag går på tillrättalagda gångstigar och grusvägar, med belysning och rastplatser och diken. Tvärtom! Ju bättre underlag, desto mer kan jag lyfta blicken och titta på allt runt omkring mig.
Så jag har allt det här, på gångavstånd.
Jag har blicken som kan se detta, ta in så mycket skönhet som det bara kan få plats i mig.
Jag har ett otroligt välutvecklat doftsinne som smakar på den här höstiga luften med det allra största välbehag.
Så jag behöver nog inte vara någon annan. Och jag behöver nog inga designprylar.
Renske Taminiau | To You We Sing
No comments :
Post a Comment