warsawa

Jag var i Warsawa förra helgen! Det var crazy crazy.

Och det som primärt var crazy crazy var att Mattias och jag hade blivit bokade av ett par bluesdansarrangörer för att spela på deras workshophelg. Bokade som i att vi alltså blev ditflugna med biljetter och hostel och mat och allting betalt. ??? Hur gick detta till att jag blev bluessångerska?

Hur som helst, här kommer en drös väldigt spridda bilder:


Vi fick ganska dåliga råd, så det tog fyra timmar att ta sig från flygplatsen till hostelet. Segt. Det såg ut ungefär såhär ungefär hela vägen.



Alla rum på hostelet var uppkallade efter olika personer och vårt hette som ni ser Audrey. Ganska gulligt, tyckte jag!


Jag som nästan enbart reser för att dansa nuförtiden (hur gick det till?) har mest hamnat i länder där jag kan gissa åtminstone skriftspråket - engelska, franska, tyska, spanska och italienska går ju typ att räkna ut. Men polska alltså ... Jag förstår absolut ingenting och använde hela helgen åt att försöka lära mig säga "hej". Alltså bara "hej". Fattade ändå inte hur jag skulle bära mig åt.


Men vi lärde oss hur man åker spårvagn och buss och samma dag som vi åkte hem sa Mattias "det är väl märkligt hur fort man känner sig hemmastadd ändå?". Och jag kunde bara hålla med. Att bemästra kollektivtrafiken är en stor del i det för mig. Det och att veta vilket mynt som är vilket.


Vi åt en del lite knasig mat, men jag gillade rödbetsbiffarna.


Jag köpte chips i rund burk och förväntade mig att chipsen skulle ligga travade direkt i den runda burken - ack så jag misstog mig.


På lördagkvällen behövde Mattias och jag inte soundchecka innan festkvällen, så då åkte vi in till stan och åt middag med två vänner, Tobias och Nina. Himla trevligt!


Det var så märkligt och intressant att promenera i Warsawa. Man går omkring och tittar på gator fulla av ganska nedgångna, gigantiska miljonprogramshus (om ni förstår vad jag menar) och sedan plötsligt kommer det en massa lika gigantiska men mycket blankare köpcentra, och sedan den gulliga arkitekturen i gamla stan på det. Så knäppt. Och Kulturpalatset på bilden, som Polen fick i "present" av Sovjetunionen och som sticker upp som en stor klump. Arkitekturhistoria alltså, vilken grej.


Sen dansade vi! Det blev bara ett enda dansgolvsfoto för min del (men det här på Vicci och Adamo tycker jag mycket om). Jag var rätt trött de två dagar vi giggade, som jag blir av att stå på scen, den urladdningen liksom, så den energi jag hade kvar ville jag ägna åt dans dans dans.


Danslektionerna var svinbra också. Vi hade ganska få lektioner (vilket faktiskt bara var sönt) men jag utvecklades en hel massa. Så kul! Här en lektion med Ron & Sharon.

Sen tappade jag min kamera (igeeeeen) och kunde inte fota mer, eftersom jag inte hade något extra objektiv med mig (vad tänkte jag med?). SURT. Och dyrt lär det bli att få det lagat som vanligt. Håhåjaja. Det gäller ju inte livet.

Så dagen efter, när själva bluesdanseventet var över och Mattias och jag hade en förmiddag på oss att promenera i stan, kunde jag inte fota något förutom med mobilkameran. Det var så märkligt, det var som en fysisk värk i kroppen. Jag lovade Mattias att jag bara skulle klaga varje kvart, men det gick nog inte fem minuter utan att jag sa ÅH vilka fina bilder jag hade kunnat ta precis här! eller AAARGH varför kan jag inte fota detta! Det är verkligen ett beroende att fotografera när man är i vackra omgivningar. Det där seendet som jag är så förtjust i att jag har tränat upp. Och mobilkameran, den har jag inte tränat med på det sättet, och jag kan inte fånga alls som jag skulle vilja med den.

Med det sagt, här är fyra bilder som i alla fall visar liiite av hur fint det var i Warsawa den där dimmiga måndagsförmiddagen:





Och sedan reste vi hem igen. Och jag tänkte på att jag är där nu. På ett väldigt kringelikrokigt sätt fick jag vad jag längtade efter på musikhögskolan, de där första åren (innan jag tog uppehåll och gick på Ljungskile) när jag gick klassisk inriktning och hade väldigt roligt men längtade så mycket efter att sjunga jazz. Jag kunde inte spela några instrument själv och kände få jazzmusiker; jag försökte väl sträcka ut en eller annan hand men jag var väl inte så bra på att sjunga jazz på den tiden, eller också ryggade folk för att de visste att jag sjöng klassiskt - ni vet, fördomen är ju att man bara kan vara bra på en genre. Och sedan lärde jag mig långsamt långsamt. Och nu, tio år efter att jag kom in på musikhögskolan, har jag drösvis med möjligheter att sjunga jazz ihop med skickliga musiker. Och jag tänkte på det medan jag stod på scen - att det är sant att jag får göra det, stå på en liten liten scen i Warsawa framför ett dansgolv med parkett, burspråk och medaljongtapeter, och sjunga jazz. Och det är så lätt.