Det har varit ett par märkliga veckor. Jag blev sjuk förra veckan - förkyld nu igen; det här har varit förkylningarnas vår för mig, varje månad eller så har jag fått en släng av det. Men den här gången gick det inte över på några dagar som det brukar, utan jag är fortfarande krasslig. Så jag har fått ställa in allt roligt (hajken som jag hade sett fram emot så mycket, och improklubb och sånglektion och grillmiddag bland annat) och försöka lägga allt mitt (ihopsamlade, frampressade) krut på att bara ta mig igenom de sista dagarna på jobbet, med konserter och avslutningar i parti och minut som det tenderar att vara såhär års. I måndags fick jag dessutom lock för ena örat, ett tjockt ett, som inte har gått över, och jag hör nästan ingenting på det örat, så det har verkligen varit en intressant arbetssituation; att hårdrepa med sångelever och körer medan jag själv bara kunnat kraxa fram enstaka toner och dessutom inte hör något på ena örat ...
Men allt har gått bra förstås, som det alltid gör, och jag har drösvis med vackra blommor i vaser. Jag förväntar mig Sångpedagogernas Pianopris (om det hade funnits ett - det borde det) för att jag tog mig igenom A Case of You i måndags i Db, med melodispel och allt, utan att spela fel. Det kan jag väl få? (Fjorton år är hon som sjöng den, så fint att jag fick rysningar.) En av mina vuxna elever sjöng Your Song, och när han klev av scenen sa han "ditt smajl säger allt". Det kan jag tänka mig. Jag kan inte dölja det där fånflinet när mina elever eller körer utvecklas. Stoltheten.
I förmiddags hade jag skolavslutning på musiklärarjobbet, tårögd när småklasserna sjöng Vad det är bra att jag har dig (fick skärpa mig och tänka att jag inte kan sitta och gråta på scen heller). Sedan toksentimental av niornas beröm. "Vi har blivit så bra på att sjunga sedan du kom!" sa en. "Du har styrt upp våran klass bra", sa en annan. Det är kärlek det. :)
Och nu? Nu är det sommarlov.
Oskar Linnros | Psalm för skolgårdar
No comments :
Post a Comment