vad hände med augusti?

Ja, vad hände med augusti egentligen? Jo! Jag råkade få ett nytt jobb!

Den här hösten vikarierar jag som sånglärare på 80% på ett musikgymnasium här i stan. När jag fick vicket i våras tänkte jag "åh vad härligt. Ny input, nya människor, något som händer!". Jag hade ju haft så erbarmligt tråkigt under hela pandemin! Och jag förstod att det skulle bli maxat. Jag kände mig redo för det.

Jag började jobba dagen efter att vi kom hem från medeltidsveckan (inte optimalt eftersom man alltid är svintrött när man kommer hem därifrån - men nu blev det så det blev). Sedan jobbade jag heltid i två veckor istället för 80% eftersom det var uppstart. Samtidigt som jag redigerade två stora bröllopsleveranser (de var förstås bokade sedan långt innan jag fick vicket), samtidigt som jag gick en sångteknisk fortbildning med långa dagar en av helgerna, samtidigt som jag fotade ett tredje bröllop en annan av helgerna, samtidigt som jag hade uppstart med mina båda egna körer med all planering och arrangering och alla horder av mail att svara på det innebär.

Så med alltihop tillsammans jobbar jag kanske en och en halv heltid just nu. Det kommer ju lugna ned sig sen när allt stabiliserar sig, alla fakturor är skickade, alla arr är skrivna, jag har lärt känna sångarna, och allt väl är igångsatt. Nu är jag på femte jobbveckan och med facit i hand kan jag säga: Det blev maxat! :)

Det är också fantastiskt kul. Jag har så fina kollegor och så fina elever. Det är verkligen roligt att jobba på musikgymnasium, sångeleverna är motiverade och roliga och jag får lära mig väldigt mycket av dem, hela tiden. Man kan inte slappa till direkt! Och på kvällarna är jag helt slut och fattar inte hur jag ska orka gå till jobbet igen redan morgonen därpå?

Trots alla fina människor jag träffar på jobbet och trots min världsbästa sambo (som har tagit hand om exakt allting hemma i en månad - jag har kanske lagt i max en tvätt och tömt max en diskmaskin på hela den här tiden, och han ser till att det finns lunchlådor i frysen varje vecka) känner jag mig ganska ledsen och ensam när jag hinner känna efter. Och det är inte så konstigt med tanke på att alla de sätt jag vanligtvis laddar batterierna på, just nu har fått lämna plats åt jobb. Det fick bli så den här perioden. Plus oron inför valet förra veckan och nu sorgen efter! Jag orkar inte röra på mig mer än att cykla till jobbet, går knappt ut i skogen mer än någon gång i veckan fast jag har den precis utanför fönstret, och hinner inte dansa. Och som min kloka moder sa i häromdagen: Man blir ledsen av att vara trött. Jag behöver och längtar efter mina vänner men orkar inte höra av mig. Det är en paradox jag inte löst.

Avishai Cohen | Seattle