sen kom snön

Sen kom snön - på riktigt! Det hade snöat lite dagarna innan förstås; jag gick ju på den här fina promenaden på trettondagen, som var en tisdag. Men det var natten efter den promenaden som det verkligen tumlade ned snö från himlen. Och när jag vaknade på onsdagen såg Vasastan ut såhär.


På kvällen gick Ulrik och jag ut på promenad, bara för att få titta lite på Göteborg i snöskrud. Jag kan inte ens minnas senast jag såg såhär mycket snö i Göteborg.


Järntorget.


Vi tittade in på Draken och hämtade ett filmfestivalsprogram, och sedan klev vi över till Bishops och beställde två små glas mycket mörk mycket stark stout av olika sorter, som vi delade på.


Och sedan hem igen genom Haga.


Allt var så tyst och magiskt och vackert, det var en underbar kväll. Det är härligt att vara så kär att en kvällspromenad blir en date.


Dagen efter tog jag itu med projekt Hämta hem mina skidor (de har stått i mina föräldrars bod ett par vintrar, för de hamnade där när jag köpte dem och sedan dess har det inte varit skidåkningsväder alls i Göteborg).


Tog spårvagnen till Kålltorp, åkte skidor hem längs Delsjövägen. Helt tokigt att det gick att göra det!


Dagen efter åkte jag ut på den första riktiga skidturen. Brudarebackens skidklubb hade nämligen spårat i Skatås med skoter. Riktiga längdspår! I Göteborg! Det händer kanske vart tionde år att det är tillräckligt mycket natursnö för att det ska gå att spåra i Skatås. Annars har jag ju varit uppe på golfbanan och åkt, och visst går det att åka runt där i de spår som blir av att andra åker, men det är något helt annat med maskinspårade spår.


Jag åkte hemifrån till Skatås och därifrån runt milspåret. Det var fredag och nästan tomt i spåren.


Annars tycker jag att milen i Skatås är riktigt tråkig - bara träd, träd och träd och ingen utsikt någonstans ifrån. Men nu! Med snötyngda träd och vackert ljus mellan grenarna uppe på höjden!


Det var ljuvligt att vara ute i det och jag var mycket lycklig.


När jag kom fram till Lilla Delsjön vek jag av och tog ett varv runt sjön, där det också var spårat. Underbart.



Och sedan tillbaka till Skatås och hem igen därifrån. 17 km blev det allt som allt. Hemifrån min egen ytterdörr rätt ut i skogen och tillbaka. Nä, vilken dröm.


Dagen efter var det lördag och mycket mer folk ute, så jag stannade nästan inte alls för att fota, det är joxigt nog att vara långsammast i spåren även utan extra stopp. Men njöt i fulla drag gjorde jag ändå.


Mikael och Frida hade bestämt sig för att äta lunch ute vid Härlanda Tjärn den här dagen, och bjudit in en drös vänner att komma förbi och umgås, bara för att det var så härligt väder. Och jag skulle ju ändå ut i spåret, så det gick utmärkt att kombinera. Anna-Karin tyckte att det var så mysigt att jag kom på skidor och sa "åh, har du åkt skidor hemifrån?". Och då kunde jag svara "ja ... och så har jag åkt ett varv i milspåret". Då kände jag mig STURSK kan ni tro!!! :)


Överlag bara en så mysig grej - att kunna äta lunch i solen med gott sällskap mitt i en skidtur (även om inte det goda sällskapet deltog i skidturen).


Och sedan tog jag en liten tur till innan jag vände hemåt. 17 km den här dagen också. Det är ett rent lyxliv och inget annat.

TEED | Rekt