caihnavagge - gautelis



Čaihnavaggestugorna var kanske den vackraste stugplatsen vi var på, och i vanlig ordning var det helt omöjligt att fota. Här är i alla fall den minsta stugan, när vi gick därifrån på morgonen.


Fjällnaglarna. Lacket är redan lite avskavt, men fint ändå.


Uppåt, uppåt, uppåt var det i början av den här dagen. När man vände sig om var utsikten denna.


Och så kom man upp för den första backen och inser att stensluttningen där på andra sidan sjön, där ska vi upp sen ...


... men först pausa förstås. Eftersom fjällpaus är den bästa pausen.


Och upp kom vi och jag var - ja, jag säger det igen - inte ens särskilt trött. (Vad är det som händer liksom?)


Så klättrade vi omkring bland stenarna i några kilometer innan landskapet ändrades på andra sidan passet.


Alltså - vandra i Norge. Jag säger då det, det bjuder på överraskningar. Vi visste saker som att det inte finns stugvärdar eller bastu (ingen bastu!!!) i stugorna. Under de första dagarna hade vi också märkt att leden är mindre spångad (= knappt alls) och sämre rösad, broarna är rangligare och terrängen svårare än i Sverige, kort sagt - norrmännen är hurtigare än vi.

Så kom vi kom fram till Gautelishyttene och lärde vi oss en ny liten detalj, nämligen att norska fjällstugor kan vara stängda mitt under säsongen. Döm om vår förvåning när möttes av en skock glada norrmän som hade "dugnadshelg" (arbetshelg). Och det var helt fullt och helt omöjligt att få sova på golvet inomhus. Det förekommer liksom bara inte i Sverige att man inte får sova i stugan när man kommer fram.


Dock satte de upp ett militärtält åt oss och bar ut madrasser och täcken (eftersom vi bor i stugor hade vi förstås varken liggunderlag eller sovsäckar) (varför de hellre vill lägga stugans madrasser rakt på marken och få dem fuktiga och fläckiga än att låta oss sova på golvet övergår mitt förstånd, men det var ju bara att tacka och ta emot, eftersom klockan var sex på kvällen och det var två mil till närmsta stuga). Och när vi väl ätit middag och jag dessutom tröstätit betydligt mer än den dagens chokladranson insåg jag att det nog skulle bli rätt mysigt i alla fall. Och som jag sa: det här är sådant vi kommer skratta åt om ett tag. :)

Dagens soundtrack:
Jenny Willén | Nu börjar det roliga
Last Days of April | Angel Youth

i fredags



I fredags var jag och min ena Anna på Saltholmen hela eftermiddagen. Tänkte ju att sommaren skulle vara slut vid det här laget, men så var den inte riktigt det, och då vill man ju bada. Så skönt.


Fina Anna, en smula överexponerad.


Senare på kvällen var jag bjuden på middag hos min andra Anna.


Karin var också där


och Jennie (och William, men när han kom var det för mörkt, så han fastnade inte på bild).


Det var en sådan där middag som bara fortsatte och fortsatte och det fanns så mycket viktigt och tramsigt att prata om. Och sedan var klockan två och då gick jag hem och sov. Fint.

Beyoncé | Single Ladies (Put A Ring On It)

cunojaure - caihnavagge


Världens bästa dag. Jag var så himla, himla lycklig. Skönhetssinnet fylls upp till brädden och rinner över. Luften luktar så gott. Livet luktar så gott.


Första halvan av dagen gick vi över den här helt otroliga fjällheden. Just den här vyn är utsikten från lunchpausen. Alltså ... Ja äsch, vad ska jag säga mer, ni ser ju.


På eftermiddagen tappade vi bort leden. Då fick vi klafsa i våtmarker ett tag. Det är rätt tröttsamt. Lite som ett Friskispass ungefär.


Sedan hittade vi leden! Då var jag såhär glad.


Jag tog många pauser. Jag har aldrig bråttom på fjället. Vill bara ligga här och vara.


Det var det där med skalan; nu är Johan och Sandra två långsmala prickar i mitten av bilden igen.


På kvällen var Johan nere och badade (han var den enda som var villig att trotsa myggen nere vid sjön). Själv kokade jag upp vatten, blandade ut det med kallt och stod naken utanför stugan och duschade, med en helt fantastisk utsikt, omöjlig att fånga på bild. Kanske en av mitt livs bästa duschar.


Ja. Det var sannerligen något märkligt med den här vandringen. Jag har nämligen inte särskilt god kondition. Annars när jag vandrar går jag på ren vilja eller på någon sorts skönhetsdriv - som Johan säger, jag får energi av att jag blir knäpp på hur himla vackert allting är runt omkring mig. Men det här året var det något annat. Jag hade ork. Jag hade reserver. Och det trots att jag bar tyngre än jag brukar och att turen var mer slitsam än andra jag gått. Först tänkte vi att det berodde på att jag bär tolv kilo mindre rent kroppsligt än annars. Men det stämmer inte, för för ett gäng år sedan, 2009 till exempel, vägde jag inte lika lite som nu men mycket mindre än till exempel förra året. Och då var jag ändå hur trött som helst.

Johan kläckte det till slut: Jag har tagit hand om mig den här våren. (Jag har varit tvungen.) Jag har vilat. Ätit och sovit. Blivit omhändertagen av vänner och familj. Av det får man ork. Ork som inte har gått att använda till att pressa mig att arbeta fort eller banka in saker i huvudet, men som tydligen gick alldeles utmärkt till att vandra i fjällen. Ja, jag säger då det. Jag har aldrig förut känt mig så stark.

Dagens soundtrack:
Air | Talkie Walkie
Joni Mitchell | Blue

två luncher


En tisdagslunch med Marcus, Johanna, Johan och Karro:


Johans busmin! Så jädra fint.


Och en torsdagslunch med Anna H:


Båda två så väldigt, väldigt bra för själen.

Härlanda Kammarkör | O Nata Lux