Čaihnavaggestugorna var kanske den vackraste stugplatsen vi var på, och i vanlig ordning var det helt omöjligt att fota. Här är i alla fall den minsta stugan, när vi gick därifrån på morgonen.
Fjällnaglarna. Lacket är redan lite avskavt, men fint ändå.
Uppåt, uppåt, uppåt var det i början av den här dagen. När man vände sig om var utsikten denna.
Och så kom man upp för den första backen och inser att stensluttningen där på andra sidan sjön, där ska vi upp sen ...
... men först pausa förstås. Eftersom fjällpaus är den bästa pausen.
Och upp kom vi och jag var - ja, jag säger det igen - inte ens särskilt trött. (Vad är det som händer liksom?)
Så klättrade vi omkring bland stenarna i några kilometer innan landskapet ändrades på andra sidan passet.
Alltså - vandra i Norge. Jag säger då det, det bjuder på överraskningar. Vi visste saker som att det inte finns stugvärdar eller bastu (ingen bastu!!!) i stugorna. Under de första dagarna hade vi också märkt att leden är mindre spångad (= knappt alls) och sämre rösad, broarna är rangligare och terrängen svårare än i Sverige, kort sagt - norrmännen är hurtigare än vi.
Så kom vi kom fram till Gautelishyttene och lärde vi oss en ny liten detalj, nämligen att norska fjällstugor kan vara stängda mitt under säsongen. Döm om vår förvåning när möttes av en skock glada norrmän som hade "dugnadshelg" (arbetshelg). Och det var helt fullt och helt omöjligt att få sova på golvet inomhus. Det förekommer liksom bara inte i Sverige att man inte får sova i stugan när man kommer fram.
Dock satte de upp ett militärtält åt oss och bar ut madrasser och täcken (eftersom vi bor i stugor hade vi förstås varken liggunderlag eller sovsäckar) (varför de hellre vill lägga stugans madrasser rakt på marken och få dem fuktiga och fläckiga än att låta oss sova på golvet övergår mitt förstånd, men det var ju bara att tacka och ta emot, eftersom klockan var sex på kvällen och det var två mil till närmsta stuga). Och när vi väl ätit middag och jag dessutom tröstätit betydligt mer än den dagens chokladranson insåg jag att det nog skulle bli rätt mysigt i alla fall. Och som jag sa: det här är sådant vi kommer skratta åt om ett tag. :)
Dagens soundtrack:
Jenny Willén | Nu börjar det roliga
Last Days of April | Angel Youth
No comments :
Post a Comment