london dag 1

Detta:


Också: Somna på planet som kom iväg trots storm och is; vakna till den mest fantastiska soluppgång utanför fönstret. Annas och Carros vän Astrid tog emot oss med öppna armar hemma hos sig i Hammersmith. <3 I Hyde Park var jag så lycklig över att vara här och över mitt vackra liv att jag var tvungen att hoppa och skutta och tjuta och pipa och sjungskratta. En julfest med gratis Bulmers på colleget där Astrid doktorerar och sedan ett långt och sent pyjamasparty för fyra i min och Annas dubbelsäng.

Hanson | Already Home

första adventen

Åh, hur fin var inte denna soliga, krispiga adventssöndag av musik och danseufori, av vänner och foto, av kör och orgel, av kramar och choklad, av att promenera från Korsvägen med sällskap vid midnatt och somna alldeles lugn och lycklig.


Jag körde dubbelkyrkis denna dag. I efterhand kan jag känna att det blev lite mastigt, men det var rätt kul. Först gick jag på adventsgudstjänst som jag alltid gör.


Kyrkans snyggaste kyrkvärd.


De här två var med! (Kul att Johan nu faktiskt är bosatt i församlingen där jag växte upp.) Det är grymt att sitta bredvid Johan i kyrkan, för det är bara och endast då man får höra honom sjunga. Det har stört mig sedan 2007, för han sjunger asfint och vägrar fatta det.


På kvällen var jag tillbaka i Härlanda för att lyssna på min gamla kör, Härlanda kammarkör (på bilden ihop med ungdomskören). Detta är ju en kör som varken är dålig eller ful så att säga! Pampigt!


Efteråt åkte jag till Utby för adventsfika hos Johanna. Det blev mys och ljus och bluesdans förstås. <3

Peter Jöback | Ave Maria

fem dagars finheter

Tisdag En blueskväll. Den här veckan har min bluesdans klivit några extra steg framåt (uppåt? Bortåt? Inåt) på grund av en lång nattdiskussion vi hade på senaste bluesdansplaneringsgruppsmötet. Plötsligt observerade jag hur spänd jag är över axlarna och vilken effekt det har på mig själv och den jag dansar med, och så fort jag blivit varse hur det låg till var det som att det släppte lite. I samma veva började jag plötsligt föra också, och i samma andetag byta mellan att föra och följa - så svävande att jag ibland inte vet vem som för och vem som följer - och hur, hur går det till, jag förstår inte men det känns som telepati, som att vara förstådd innan jag ens själv var helt klar över vad jag ville uttrycka och ingenting gör mig tryggare än det.


Onsdag Långfrukost med Johan, här i sin tröttelitröttmin.


Torsdag Fika efter kammarkörens stämrep med sopraner och altar, här Johanna, Kajsa och Anna.


Fredag Frukost med Ellinor (alldeles för länge sedan och så fint att vi blev kvar i flera timmar) + pysselkväll hos Johanna (jag gjorde en superfin framsida till mitt decemberalbum! Ni får nog se sen)


Lördag Middag hos Jennie med detta knäppa, fantastiska gäng.

David Benoit | Mountain Dance

göteborgs big groups höstkonsert

Roligt 1: Först gjorde jag en himla bra affisch.


Roligt 2: Sen gick jag på en himla bra konsert.

Roligt 3: Till våren ska jag sjunga med detta grymma band. Hurra!

kristin ladström band fikar och mixar

Jag har ett nytt band!


(foto Lasse Edfast)

Det här är ett band som det är ett privilegium att få vara med i. Jag kan inte tänka mig bättre musiker eller trevligare människor. Härom veckan tog vi en lördagseftermiddag till att fika och mixa våra inspelningar och tramsa. Det såg ut såhär:


Såhär låter vi:





Till våren kan man höra oss live också. Jag längtar!

hoppets tid

Det här är inspelat den 7 december 2012. Sex dagar efter att min före detta pojkvän krossade mitt hjärta och två dagar efter att han sagt att han aldrig vill prata med mig mer, utan att ge något skäl till det (och om någon undrar - nej, han hörde aldrig av sig). Spogardh, Joel och jag hade konsert i Engelska kyrkan. Jag kan inte förstå att jag tog mig igenom; jag kan knappt förstå att jag stod upp, att min röst bar. En timmes uppehåll i en vecka (som skulle bli månader) som annars bara bestod av ångest av en sort som jag aldrig tidigare hade upplevt. Men jag genomförde konserten. Jag vet inte om ni hör vad jag gick igenom. Jag hör det. Men jag hör också min alldeles egna röst, när den är som allra mest okomplicerad. Detta är min röst utan pålägg. Det är inspelat live, det finns inga andra tagningar: Inget annat låter så mycket min röst som detta.

Det har gått ett år, och ganska nyligen hittade jag tillbaka till mig själv.

Adventstiden, hoppets tid. Nu är den här. Jag ser gnistrande ljus och mjuka mörker framför mig.



Kristin Ladström sång
Joakim Spogardh vibrafon
Joel Malmborg kontrabas

I ett arrangemang av Joel, såklart.