också i september

I september hade jag en helg då jag såg ut såhär, då jag kände mig mild och lugn och tillfreds med allt.


Lu lämnade huset och åkte hem till Australien - bu! Vi hann bara bo tillsammans i en månad, synd!


Jag hade ett mycket litet inflyttningskalas med glass och blues:





Och allmänt mys. :)


En söndag hängde jag på Forum för att träna lite och blev kvar i soffan på loftet för att hänga med dessa två fina.


Michael var och hälsade på en helg; det var så himla fint och lyxigt.


En kväll kom jag hem till uppdukad kvällsmat, och kunde bara slå mig ned vid detta strålande bröd!


En annan kväll hade jag den här lilla skruttan gömd under ett täcke i min soffa. Så kan det vara ibland, att folk behöver komma över och sitta i min soffa. Det får de.




Cats & Dinosaurs spelade på Bokmassan (för oss som bojkottade Bokmässan i år).


Och sist men inte minst hade vi kväll hemma hos Carro. Vi käkade pizza (vi hade tänkt laga något först men så stod vi i affären och bara "ääähhh ... orkarnte") och glass och det dracks öl (fast inte av mig som ni vet) och det var bäst, helt enkelt.





Att på regelbunden basis få ha rimliga, stöttande, peppande, kloka, livsbejakande feminister omkring sig! Hur någon kan klara sig utan förstår jag ej.

Överlag känner jag mig bara så bubblande tacksam över att september var så fint. Jag fick vara så jäkla lycklig och så trygg helt enkelt och det hände så mycket skojigt, från början till slut. Hurra! Hösten vinner alltid.

Sam Smith | How Will I Know?

vad jag gjorde medan nazisterna samlades

Först: Glädjen. Att det var en sådan fest. Färgerna, musiken. Att vi var så många. Att vi var så många, och så tillsammans.

Anna, Tove, Karin och jag gick tillsammans till den antifascistiska manifestationen på Heden, och jag är så glad att jag var där. Det kändes mer som en folkfest än något annat. Folkmusiker mot rasism var där, Kiriaka var där, alla de här fina var där:






När det blev tydligt att NMR inte skulle komma förbi Heden, och det började surra om att gå och mota dem bakom Liseberg, gick vi istället åt andra hållet, in mot stan. Jag har tänkt mycket på det beslutet sedan dess; kanske att jag egentligen hellre skulle fortsatt med motdemonstranterna ... Men det är lätt att vara efterklok och jag ville inte vara del i några sammandrabbningar, eftersom jag inte tror på våld som medel i den politiska kampen. Att antingen tyst och stilla, eller med dans och färg och fest, visa sitt motstånd, är en annan sak, och det hade jag kanske kunnat fortsätta göra i några timmar till, istället för att välja att lämna när manifestationen på Heden var över. Att rannsaka sig själv och sina beslut är en process som aldrig slutar.

Vi åt lunch, splittrades för att ta oss hem (det tog ett bra tag, men jag kom hem sent omsider; min egen spårvagn gick ju inte, så det blev promenad), och sammanstrålade senare på kvällen hos Carro. Det mesta av samtalet under eftermiddagen rörde allt som hänt, och fortsatte hända, och vi var oroliga. Liverapporteringarna följde vi slaviskt, men vad jag önskade att jag var där på plats istället, och kunde se.

Men efter några timmar blev det tydligt vilket nederlag dagen hade varit för NMR, och vi kunde slappna av (OBS! För stunden! Kampen fortsätter!). Det verkade till och med som att vissa media rapporterade helt rimligt om dagen, halleluja. Och poliserna: Jag är så stolt över polisens insats. Jag kommer fortsätta vara vaksam (man måste komma ihåg att bara för att jag själv aldrig har upplevt polisvåld, betyder det inte att ingen annan har det), men jag kommer akta mig för polisförakt så länge jag kan, hör ni det. Pacifismen har jag i blodet.

Sammantaget: Jag är så stolt över Göteborg. Och: Vi var många, men vi ska bli ännu fler, måste bli ännu fler. Och: Det finns hopp.

trevliga trion har höstfest

Men varför är denna person sådär strålande glad kan man undra?
1. Perfekta tänder
X. Bra hårdag
2. Höstfest med Trevliga Trion (med bihang)


Rätt svar är naturligtvis alltid X, bra hårdag. Men som om det inte vore nog, var det också höstfest med Trevliga Trion (med bihang)!



Johanna överträffar som vanligt sig själv med bordsdekorationerna. <3



En rolig grej som hände var att någonstans i slutet av förrätten var vi alla helt sagolikt berusade. Lagom vältiga och snurriga (... i alla fall somliga :)) och skrattiga. På det allra bästa sättet: Ni vet där allt bara är så himla himla roligt och ingenting slår fel? Det var bland det mest lyckade gemensamma intag av alkohol jag någonsin har varit med om. :)



Dock kan man konstatera att det tar lite extra tid att förbereda nästa rätt när de som förbereder inte är helt nyktra. :)

En drös med löjligt fina personer kommer här:








Det är MIN sallad




Denna bild föreställer en lycklig kvinna, fullkomligt trygg och tillfreds med livet.





Frampå kvällen - vid sådär elvasnåret - fick vi till och med i oss efterrätt! Tänk va.


Men vad är det jag ser? Sover hon?


Neeej, hon sover inte. Hon har det väldigt gött, bara.


Där däremot har vi någon som sover. :)


När det blivit natt gjorde vi inte så mycket mer än att ligga i olika högar och flamsa och tramsa i största allmänhet. Och vad skrattar de här så värst åt då?



Ja, det är väl David i vanlig ordning. Han liksom bara är sån, man kan inte låta bli att ha så himla roligt i hans sällskap jämt.


Och sedan landade vi här, i den allra bästa sortens hög, med de allra bästa av människor. (Om vi kanske ser lite trötta ut. Så är det för att vi har kalasat i åtta timmar när detta foto togs. Ett mycket lugnt kalasande var det för all del; ett av de allra bästa.)

Travis | Flowers in the Window