sofia

Idag innan jag träffade Sofia var jag deppig och när jag gick därifrån var jag alldeles glad. Så som ska det vara med vänner.

Jag har känt mig sliten ett tag, sliten mellan mina vänner. Inte för att de bråkar med varandra utan för att jag så ofta hamnar i en situation där jag får försvara andra vänners, eller min egen, ståndpunkt. Mellan de som vill gifta sig eller redan är gifta - och för vilka den heteronormativa tvåsamheten är självklar - och de som valt en mer normkritisk/ queer syn på förhållanden. Mellan vänner som inte vill komma och kolla på operan jag är med i för att det är borgerligt och vänner som knappt kan prata om annat än klassisk musik och musiknörderi. Vänner som ställer mig till svars för allt dumt andra kristna gör, och vänner som till exempel undrar om det inte är "väldigt jobbigt" att ha en pojkvän som inte är kristen.

Jag känner mig bara så trött och ledsen på de här slitningarna - som inte alls finns i mig. Jag tycker inte att det är svårt att vara normkritisk och samtidigt leva i tvåsamhet och vilja gifta mig (snarare intressant), jag tycker inte att det är konstigt att vara kristen och samtidigt mån om rättvisa i samhället (snarare självklart). I mig finns inga slitningar, och ändå måste jag ofta stå till svars (särskilt ofta blir jag ifrågasatt eller kritiserad av andra kristna. Det är så himla underligt), och känner att jag aldrig riktigt passar in, någonstans. Men Sofia bara förstår alltihop och det var så skönt att få tillbringa eftermiddagen hos henne. Tack Sofia!

the King's Singers | Es ist ein Ros' entsprungen