en uppdatering

För exakt ett halvår sedan, på nyårsnatten, tog jag det här självporträttet, lade upp det på instagram och skrev "En enda sak önskar jag mig av 2013: att det ska bli bättre än 2012. Snälla ge mig det."

Jag tror att jag fick det jag önskade mig.

Det har varit ett jävla helveteshalvår, värre än något annat jag upplevt. Och det är inte färdigt. Jag är fortfarande hysteriskt ledsen då och då och väntar fortfarande på den dagen då jag inte tänker på Viktor en enda gång på en hel dag. Men om tiden som gått sedan den första december 2012 ska jag skriva en annan gång. Det jag ska skriva nu är att jag trots det är lyckligare nu än jag var mestadels under förra våren, och mycket lyckligare än under förra sommaren och hösten. Jag var så pressad. Jag var på helt fel spår. Nu är jag på rätt spår.

Det var egentligen mest det jag ville säga. Och så vill jag uppdatera er lite. Eftersom jag bloggat så sporadiskt under våren har det ju hänt saker i livet som inte fått någon plats här (också för att allt som hänt i livet har varit underställt sorgen och processen och därför helt oviktigt medan det hände, men viktigt nu när jag i någon mån får ta konsekvenserna eller skörda frukten av det). Och jag tycker själv att det är irriterande när jag inte vet vad bloggarna jag följer egentligen gör, eftersom jag är en bloggnörd. :) Så här är lite grejer som har hänt det senaste halvåret.

+ Jag rodde hem den första av vårens två delkurser, men det tog betydligt mer än en halv termin att få ihop det. Panikångest är rätt tidskrävande, har det visat sig. Det som var kvar av terminen när jag väl fått in poängen för första delkursen togs upp av examenskonserten ...


+ ... så det blev ingen C-uppsats, vilket var vårens andra delkurs. Ta sig till föreläsningar gick an, men att sitta ensam på ett bibliotek och läsa in sig på litteratur - inte en chans, som jag mådde. Jag tog ledigt istället. Det beslutet var svårt, olikt den Kristin som jag var innan krisen, och helt rätt. Alltså har jag ingen examen än. Planen är att skriva uppsatsen till hösten, leva på luft (eftersom jag inte får något CSN då - det fick jag ju nu) och samtidigt jobba några kvällar i veckan ...


+ ... på mitt extrajobb som sångpedagog på det här fina företaget, där jag har jobbat två kvällar i veckan sedan september. Har det så himla bra och lär mig massor varenda gång jag jobbar. Har så himla underbara elever. Jag har verkligen valt rätt yrke!


+ Att jag har börjat dansa lindy hop igen vet ni ju, men det är så roligt att det är värt att säga igen. Och att mina vänner där har varit så glada, jag hade inte fattat det, inte väntat mig det. Jag får så många "välkommen tillbaka!" och "vad roligt att du är här igen". Jag känner mig hemma igen.


+ Nu är det sommar och jag har sommarlov. Det vill säga, jag läser en sommarkurs, som heter Introduction to Contemporary Arts and Philosophy, på Valand. Den har bara pågått i två veckor men verkar intressant och tar inte upp så mycket av min tid. :)


+ Jag har ingen extraväxel längre och orkar inte med några prestationskrav. Min psykolog säger att sådant kan hända när man har brutit ihop eller gått in i väggen, att man tappar den där extra kapaciteten att pressa sig. För vissa kommer den tillbaka, för andra inte. I nuläget kan jag inte säga att jag bryr mig. Jag saknar den inte. Varför stressade jag så mycket över allting? Varför? Jag fick ju inte mer gjort. Jag får mer gjort nu (i vilken mån det här nåt-gjort-fåendet nu över huvud taget är relevant). Jag har tid för mina vänner, jag har tid att promenera, jag spelar piano för att det är roligt, jag är trevligare att ha att göra med, jag lär mig mer och det jag lär mig fastnar.


+ Och på samma tema som punkten ovanför: "Jag har fokuserat så mycket på att vara duktig", sa jag till min psykolog i våras. "Tänk om du skulle fokusera på att ha roligt istället", sa hon då. Först var jag helt chockad. Så får man väl inte tänka? Då gör man ju inget vettigt? Då gör man ju inget viktigt? Om jag bara tänker på att ha roligt, så kommer jag ju aldrig komma någonstans i livet, och hur ska jag då få något jobb eller bli grym på något, och vem ska tycka om mig då? Och sedan tänkte jag på hur mycket bättre jag mår av att ha roligt än av att vara duktig. För övrigt sjunger jag bättre än någonsin; har haft mitt livs bästa konserter detta halvår (jazzkonserten i december, musikalkonserten i april, examenkonserten i maj).


+ Jag trivs i min lägenhet nu! Det är klart att jag inte trivdes i höstas och vintras. Jag trivdes ju inte med något. Men nu ser jag allt det där jag såg när jag tittade på den i somras. Alla konstiga vinklar och roliga hörn, det fina ljuset från takfönstret. Och så förstås, att jag bor här där jag bor. Det är nästan larvigt lyxigt att bo så centralt. Jag är ute mycket senare nu när jag slipper åka nattrafik, jag kan alltid promenera hem och är aldrig rädd. Samtidigt hör jag inte ett ljud upp hit, jag bor på vinden, på fjärde våningen. Stadslarmet försvinner så fort jag går in i hissen. Och ändå får jag höra regnet trumma mot taket. Ja. Jag trivs. Och har räknat ut att jag kan bo kvar ett år till om jag läser lite extrapoäng (det är ju en studentlägenhet). Det är det så värt.


+ Har gått ned tolv kilo, det mesta av min övervikt, vilket faktiskt har gjort allting lättare. Det är lättare att morgonpromenera, det är lättare att gå upp för trappor och jättemycket lättare att dansa. Men den största vinsten är förstås att min PCO-S har blivit bättre vilket också var skälet och målet.


+ Jag började sjunga med Sångensemblen Amanda i januari, vilket ju inte kändes som någon stor grej då (eftersom ingenting kändes som en stor grej jämfört med ångesten), men nu är jag jätteglad åt det. Ibland kommer jag att tänka på att Amanda ju var dröm- och idolkören när man var mindre, och att jag tänkte att det var liksom ouppnåeligt att få vara med där, och nu är jag det (?!), på ett vick året ut. Sista veckan i augusti har vi föreställning på Folkteatern, kom och lyssna!


+ Det är så himla himla roligt att fota just nu! Det tror jag ni märker på frekvensen här. :) Efter den totala torkan under vintern kom plötsligt maj med ljuset och intresset. (Jag kommer att tänka på en sak som Annas moster Karin skrev till mig i januari: "Det är nu ett nytt år. Det blir ljusare utomhus, varje dag, också inuti dig, kanske inte direkt men långsamt - det lovar jag. Det kommer att komma dagar med klar luft och ett ljus du inte kan motstå att föreviga med din kamera igen." Rätt hade hon.) Jag har förresten insett att jag behöver byta upp mig från min älskling, som varit mig trogen i sex och ett halvt år men börjar kännas lite begränsad. Jag har sett ut en ny, som jag går och drömmer om litegrann, och som jag ska köpa så fort jag ... ja, lite magiskt skrapar ihop pengar någonstans ifrån. :)


+ Sedan september har jag varit förkyld en gång. En gång! På nästan ett helt år! (Och då var jag mest glad att få ligga hemma och götta i några dagar.) Jag som brukade bli förkyld: så fort jag blev ledig, så fort något viktigt var överstökat, så fort jag reste bort, så fort jag kom hem, så fort terminen startade, så fort terminen slutade samt alltid annars. Varför har jag stressat så i mitt liv? Varför? Varför?


+ Här är låtarna som tagit mig igenom det här halvåret:
Eriks Esenvalds: Stars
Björk: It's Not Up To You
Albin Gromer: Allting ordnar sig snart
Bobby Baby: Better it will be
Antonín Dvorák: Rusalkas sång till månen
Svenska Manskören Boyz in Love: Rosen
Kosmic Sounds: I väntan
Wilhelm Stenhammar: Vårnatt