Hej sommaren 2013.
Jag kommer komma ihåg dig för evigt.
Jag kommer komma ihåg dig som sommaren då jag började tycka om sommaren.
Jag kommer komma ihåg dig som idyllsommaren. Den med hur mycket havsbad som helst, den då jag blev brun om benen (händer ju bara inte!). Den med Rossö, Saltholmen, Donsö. Lata dagar med melon och Mästaren och Margarita i packningen. Den med så mycket idyll på mitt Instagram-konto att jag nästan ville be om ursäkt.
Den med långa, långa fikor och samtal. Den med sommarfest och midsommarfest, Slottskogspicknick och picknick på klipporna, lika delar långklänningar och nya shorts men inga jävla tunikor. Sandaler, Swedish Hasbeens och alldeles nya klarröda träskor.
Jag kommer komma ihåg dig som sommaren då jag började dansa igen och hade så fruktansvärt roligt, nästan varenda dans, att jag inte kunde sluta skratta så länge jag bara fick dansa, dansa. Den med blues nights nästan varannan vecka och hur bluesfamiljen snabbt kändes som en liten, varm grupp som jag fick vara med i hur gärna som helst. Den med nattpromenaderna till Vasastan eller genom Slottsskogen till Majorna.
Jag kommer komma ihåg den vackraste fjällvandringen någonsin (hittills!) och att jag var så fruktansvärt stark, att jag orkade allting och var så glad åt min kropp som är så vacker och som bar mig så väl i elva mil och sju dagar.
Kanske kommer jag också komma ihåg jag panikgrät igen i augusti, i nästan två veckor, mestadels i sorg och besvikelse över att det fortfarande inte är färdigt och att det gör mig så jävla trött. Jag överlevde det också. Även detta överlevde jag.
Jag kommer komma ihåg hur scenglädjen vann över allt det andra sedan, sista veckan i augusti. Känslan av att ha sin rätta plats. Den som jag vill behålla, på ett eller annat sätt, i resten av livet.
