Detta: Han går över dansgolvet rakt mot mig, säger Vad fin du är, och sedan: Oj, jag hoppas att jag inte gick förbi någon som försökte hälsa på mig nu, för jag såg bara dig. När vi har kommit in från en långpromenad och jag sitter i soffan med datorn i knät och jobbar; jag nynnar med utan att riktigt tänka på det, och efter en stund säger han att han väljer musik som han vet att jag kan, bara för att få höra mig sjunga. Han säger att det gör honom lycklig att höra mig sjunga. Detta att jag blir rolig av att vara med honom; jag märker när jag pratar med Jens hur jag blir spirituell och fyndig. Charmig till och med, en helt ny erfarenhet för mig.
Hur han kan lära mig nästan allting och förklara så att jag förstår om fysik och filosofi och logik. Hur hans frågor får mig att omvärdera det jag trodde att jag visste. Berätta mer, säger han, berätta vad som är skillnaden på tonhöjd och tonart. Hur förklarar man det? Jag måste vända upp och ned på allt jag har tänkt; jag vet knappt något roligare än den känslan. Jag blir smartare av att umgås med Jens, mer eftertänksam, mer analytisk men inte mindre spontan. När jag helt går upp i något och pratar för länge lyssnar han som om min egen personliga upplevelse av något vore det mest spännande och intressanta i världen. Detta att han sveper iväg med mig, bokstavligen, till vad som helst för musik som vi lyssnar på. Vad lyssnar vi på? Mozarts kvintett för klarinett och stråkar. Imogen Heap, Puccini, Sara Bareilles, Glenn Miller, massor av körmusik och blues. Dansar på små moln i hans vardagsrum och i mitt kök.
Meghan Trainor | All About That Bass
:) :)
ReplyDelete