Dagarna efter våffelkalaset kan det finnas smet i kylen. Då blir det våfflor till frukost med.
I förra veckan var det så mycket höstfärger. Och jag träffade mina vänner. Här är tisdagen och torsdagen:
På tisdagen åt jag frukostbuffé med Lisa och Johanna och Lisa matchade sin tekanna.
När vi hade ätit frukost i några timmar blev det ju lunchdags, så då gick vi till Saluhallen och åt soppa.
Och sedan kunde vi lika gärna köpa lite chokladpraliner, ju.
Blev tvungen att fota dem när vi gick därifrån, för att ljuset var så ätbart, så delikat, och de här vännerna så oerhört fina.
Sedan var det torsdag och jag fikade och promenerade med Åse.
Hon var inte på humör att bli fotad, så det blev bara bilder från sidan, och ändå lyckas hon med att se urtjusig ut.
Trädgårdsföreningen visade sig från sin allra vackraste sida.
Och jag var alldeles höstig och alldeles glad.
Frampå kvällningen svängde jag förbi Johannes, som är här och hälsar på med hela sin familj. Vad skönt det är att somligt aldrig förändras: Kom förbi när du vill, säger han, precis som när vi gick på gymnasiet. Och jag går in i vardagsrummet och kramar om hans föräldrar, som är glada att se mig, och ser ut som att det är det naturligaste i världen att jag dyker upp här en torsdagkväll vid niotiden - det är nog det, det naturligaste i världen.
Och sedan sitter vi vid köksbordet och pratar till midnatt. Trots att de här söta, trötta småbarnsföräldrarna får alldeles för lite sömn som det är. Det är kärlek det.
James Arthur | Can I Be Him
No comments :
Post a Comment