Alla bilder från årets medeltidsvecka har legat och skvimpat i mina fotomappar, och jag har inte haft ork att greja med dem. Men nu har jag det, och vilja dessutom!
Det blev en märklig medeltidsvecka i år. Märklig på grund av det sociala samspelet - historier som inte är mina att berätta - i alla fall inte här. Förutom det så var vi också en större grupp i år. Det är ju inte något negativt i sig, men vi kommunicerade nog inte så tydligt, och när folk försvann åt olika håll i mindre grupper (inte heller något negativt - snarare nödvändigt när man är så många) kom jag i kläm och det var nog ingen som tänkte riktigt på var jag var, för alla hade nog med sitt eget.
Resultatet blev hur som helst att jag kände mig ensam och utanför stor del av tiden, utan att det var någons fel. Jag hade så höga förväntningar på att kunna landa i mitt trygga sammanhang, men sammanhanget fanns inte där för mig att landa i i år.
Ett annat skäl var att medeltidslägret vi bor i hade flyttat längre bort. Förr låg lägret precis utanför ringmuren (så vackert och pampigt!), nu var det 20 minuters promenad till den närmsta sidan av ringmuren, och förstås ännu längre om man skulle ännu längre bort. Trist, tyckte jag, när man går den vägen fyra gånger om dagen. Jag trodde inte att det skulle göra så stor skillnad, men det gjorde att jag på något vis kände mig ännu mer isolerad eftersom det var svårt att möta upp folk om de inte var på samma ställe som en själv redan från början.
Med det sagt (ni vet ju att jag tycker att det är viktigt att inte allt framstår som strålande och perfekt hela tiden) hade jag såklart också en massa fina stunder. Och dem tog jag kort på.
Till exempel mitt ursnygga gäng.
Glada i hågen på väg till frukosten.
Första dagen gick vi med i invigningsparaden. Andra är såhär snygga!
På kvällen blev det Klosterlängan som vanligt. Det är så himla trevligt där (och den vegetariska maten SÅ mycket bättre än tidigare år!) tills det blir för stimmigt och högljutt för mig frampå natten.
Och David blev satt i stocken! För första gången, mig veterligen! Ha!
Morgonen därpå gick Lisa, Anna-Karin och jag och lyssnade på Berättarens dagliga saga.
Det syddes i skuggan.
På eftermiddagen var vi och badade; då badade jag istället för att fota, men här är vi hela gänget på väg därifrån i alla fall.
På väg hem (nja, nästan på vägen i alla fall ...) stannade vi på Själsö bageri och fikade. Eftersom bullarna är himmelska.
Och sedan hände det som nog var det finaste på hela veckan. Vår tältgranne Mattias har en harpa som han tog fram, och satt och spelade på medan vi andra låg i skuggan och läste/ slumrade. Det var så fint! Så magiskt. Och sedan ...
... fick jag spela! Jag blev så lycklig och kär i den där harpan. Klangen är så vacker att var som helst blir fint, och hela stämningen var så mjuk. Det var en drömstund.
No comments :
Post a Comment