Och plötsligt hände allt. Ett och ett halvt år av nästan ingenting och sedan allt på en gång. Allt som är härligt och roligt dessutom. Och jag har varit lite stressad men inte alls på ett negativt sätt: snarare har jag haft så tråkigt så länge att stresspåslaget i sådana ofarliga saker som att hinna läsa all litteratur till en föreläsning eller att packa rätt saker inför en fjällresa, bara känns som spännande, härliga känslor.
Vi åkte till Stockholm, och vi åkte till fjällen via Dalarna för höstvandring och roadtrip, och min universitetstermin började (fördjupningskursen i musikvetenskap, så i höst blir det uppsats!). Om tre veckor ska vi flytta! Och sen är det Annas och Henriks bröllop och min födelsedag, och ovanpå allt detta är det höst med all den lyckliga energi det innebär men framför allt:
Igår kväll började jag jobba.
För ett par veckor sedan tog Folkhälsomyndigheten bort de speciella rekommendationer som funnits för kör och orkester (och som gjort det omöjligt för mig att bedriva verksamhet), och bara några dagar efter det kom beskedet om nästan alla andra rekommendationer. Så då tittade jag mig omkring och tänkte: Nämen nu kör vi. Jag har fortfarande sagt i all information till mina deltagare att jag inte bedömer att körsång är säkert om man inte är fullvaccinerad, och det verkar som att folk tar det på allvar (och flera deltagare kommer hoppa in senare på terminen när de är fullvaccinerade). Men bortsett från det var det ... som vanligt? Fast ännu gladare! Det märks att folk har längtat. Och som JAG längtat! Att få leda mina körer är verkligen världens roligaste jobb. Jag är så peppad och glad och jag fick göra det igen nu ikväll. LYXLIV. Jag var så rörig och flamsig och glad och rörd om vartannat. Jag överdriver ingenstans när jag säger att jag verkligen, verkligen ÄLSKAR mitt jobb. Tur att jag har startat en verksamhet där jag som jobbar får vara mänsklig och känslig och precis den jag är. Det var ju det som var poängen.
Jag har massvis med underbara bilder att gå igenom och redigera från de senaste tre veckorna. Och bara det känns som ett tecken på roliga tider: att jag riktigt längtar efter att blogga och dela med mig av alltihop. Jag är så glad.
Bastille | Pompeii
No comments :
Post a Comment