Promenaderna med Lisa och Tove, som vi började med i januari när vi alla var arbetslösa respektive permitterade och som var en livlina för mig under vårvintern, tog paus i juni. För sedan kom det jobb och resor och en massa annat som behövde tas om hand och grejas med, och istället för på långpromenader sågs vi på frukostar och kalas. Men härom veckan, i början av november, kom vi till slut ut på långpromenad och det var alldeles ljuvligt.
Vi sågs vid nio och morgonljuset var rena drömmen.
När vi kom ned till Delsjön tyckte vi att det var dags för frukost, så då dukade vi upp.
Utsikten! Ljuset! Solstrålar genom morgondimman! Lägg av.
Det är så lyxigt också att det alltid finns så mycket att prata om. Vare sig det var länge sedan eller inte man sågs, så finns det alltid så mycket att prata om.
Fotar ofta den här udden när jag går förbi. Jag borde tänkt på att stå på samma ställe, så hade jag kunnat göra en sådan där fin årstidsjämförelse. Jaja.
Och det här ljuset då? Men jag orkar inte ens? Ibland tänker jag att det är det som gör mig till en bra fotograf, att jag verkligen VILL ÄTA det här ljuset, att det ser ut som glass i mina ögon. Och att många andra kanske hade gått förbi den här hörnan av en skogsstig och inte märkt det. Blir så tacksam när jag tänker på det, att jag fick och utvecklade de här ögonen och det här sinnet. Det blir ju så olika det där. Andra fick typ bollkontroll eller praktiskt handlag istället, det är nog också kul om man har det! :)
Nämen de här två. Så glad åt dem. <3
MUNA feat. Phoebe Bridgers | Silk Chiffon
No comments :
Post a Comment