Förra veckan var det dimmigt.
Lisa och jag promenerade förbi Härlanda Tjärn
och över Getryggen
och landade vid Västra Långvattnet för fika - triss i chokladbakelser som Lisa hade med sig. Rimligt!
Och Lisa var också glad!
På väg ned från skogen hade morgondimman lättat och solen tittade fram, så att björkarna nästan gnistrade i ljuset. Så fint.
Sedan gjorde jag ingenting (= var ganska deppig) i några dagar, och sedan var det promenaddags igen! Tove och Lisa och jag bestämde oss för att utforska Lärjeleden; 7 kilometer eller så längs Lärjeån. Jag hade aldrig varit där förut, men det var väldigt vackert. Särskilt i början när man gick alldeles bredvid vattnet långa sträckor.
Och det här frusna skummet - så coolt.
Lagom tills det blev lunchdags hade det mulnat på och blivit kyligt, och Toves mysfilt kom väl till pass.
Det blir mycket kakor alltså ... Jag borde göra en sammanställning av allt magnifikt fika vi ätit under vårvinterns promenader. Den här gången hade till och med jag bidragit! Med kolasnittar förstås, som är det jag kan baka.
Medan vi promenerade skrev David i stortråden och undrade om någon ville komma ut till Utby och grilla i trädgården på eftermiddagen. Tove var trött och tackade nej, men Lisa och jag tyckte att det var en strålande idé.
När vi kom dit skulle jag bara gå in och låna toaletten som hastigast (för hela poängen var ju att bara umgås utomhus). David och Marie höll och grejade med mat och grilltillbehör och det var så varmt och mysigt och tryggt att komma in hos dem - i det här huset som jag också bott i, som Lisa också bott i, som vi umgåtts i i sju år ... och så satte jag mig i en fåtölj och började storgråta.
Jag var så ledsen över att vi inte kunde komma in allihop och krypa upp i soffan och sitta där och spela spel och tramsa tillsammans resten av kvällen. Jag var så ledsen över att vi var tvungna att sitta ute i smålblåsten och frysa och krångla med fikat med kalla fingrar och bryta upp alldeles för snart. Jag var så ledsen över att andra umgås inomhus och går på pubquiz och restaurang och fester hur som helst, och varje gång jag går förbi någon lokal där det är trångt mellan borden och inga munskydd på någon tänker jag "det är ert fel att jag är arbetslös, fattar ni inte det!". Jag var så himla
ledsen. Liam fick hålla om mig tills det gick över. Men sedan blev vi ju ändå ganska kortvariga, just på grund av snålblåsten ... Och ändå är det såklart bättre än inget. Såklart det är. Såklart jag hellre har vänner utomhus i snålblåst än inga alls. Men ändå. Jag var ledsen.
Sen fick jag i och för sig mens två dagar senare såatteee. Men som vanligt när jag har PMS är det så att det bara hakar tag i sådant jag verkligen är ledsen över och gör det mer ... akut? Mer attackgråt än annars. Så det är ju inte påhitt att jag kände sådär bara för att jag hade PMS. Det är högst verkligt.
Hur som helst. Dagen efter var det söndag och jag promenerade längs Eriksbergskajen (ovanligt tillhåll för mig, roligt!) med de här strålande personerna, Sofia och Anna. Där var det vårkänslor igen, folk som strövade fram och tillbaka och drack kaffe på bänkar i solen vid älven. Fint!
Och Måns, förstås! Måns var också med. :)
Fireside | Thing on a Spring
