ett år hemma

I oktober förra året när vi flyttade in här blev jag ögonblickligen förtjust i utsikten från vardagsrummet. Det går inte att bli annat, tänker jag. En femhundraårig ek, hela naturen, en stig som vindlar sig uppför en kulle, man kan väl knappast få finare? Jag tänkte att jag skulle fota utsikten en gång i månaden, som en sorts hyllning, eller kärleksförklaring. Efter ett halvår eller så tappade jag fart, förstås, och hela sommaren glömde jag bort projektet helt och hållet, så de månaderna saknas ... Och jag tog bara två bilder på höstens framfart, det som jag egentligen tycker är det vackraste. Misslyckat projekt, tänkte jag! Men nu när jag ser alla bilder jag tog tillsammans så tycker jag inte alls att det är misslyckat längre. Jag blir bara glad: glad åt att jag får bo här och över att det finns årstider. Här kommer tretton utsiktsbilder från vårt första år i Stora Torp!


3 NOVEMBER


1 DECEMBER
Tänk att vi fick inleda december med ett sådant här tjockt snölager. Härligt!


4 DECEMBER
Jag tog en till bild på snön några dagar senare, bara för att det var solsken då. Vilket annorlunda ljus!


5 JANUARI


2 FEBRUARI
Snö igen! Här på västkusten hinner det både snöa och töa massvis med gånger under vintern. ... Om det inte blir en helt snöfri vinter, förstås.


29 MARS
Jättefint vårljus i mars!


30 MARS
... och sedan kom det lite snö igen.


8 APRIL
Det här var i alla fall vinterns sista suck! Det var också den helgen som vi råkade gå ut på vinterhajk med fem minusgrader på natten fast vi inte riktigt hade tänkt att det skulle vara just vinterhajk. :)


22 APRIL
En liten försiktig antydan till vårgrönt ...


28 APRIL
... och sedan bara sprängde det fram.


3 MAJ
Under just de här vårveckorna skulle man behöva fota varje dag, eller flera gånger om dagen, för att verkligen fånga det.


3 SEPTEMBER
Och sedan glömde jag som sagt bort hela sommaren, men ... förutom det lilla gulnande i buskarna såg det ut typ såhär i tre månader.


18 OKTOBER
Och sist hösten igen, den skulle man också behöva fota varje dag. Jag kanske ska ha det som projekt i år: ett foto varje dag i april och ett varje dag i oktober. Inte dumt!

Kasír | Winter Sky

norra kvills nationalpark

Nu såhär mitt i vintern tycker jag att det kan vara läge att titta tillbaka på en av sommarens finaste, och varmaste, promenader. Jag var ju på Gotland i augusti, och på vägen dit tog vi en liten utflykt till Norra Kvills nationalpark. Och det visade sig vara en riktig pärla.



Vi kom dit mitt på eftermiddagen och tyckte att det var klokt att börja med fika.


I nationalparksentrén satt denna exemplariska skylt. Som ni vet är jag förtjust i när det finns såhär många härliga stigar att välja bland.


David och Marie valde en runda och Jonas, Lisa och jag en annan, men lederna följdes åt en bra bit, så först fick vi sällskap.


Och vi insåg direkt vilken särdeles vacker skog det här var.


Många skyltar att läsa på i nationalparker! Det gillas.




Det var över trettio grader varmt den här kvällen, vilket skapade en väldigt speciell stämning. Det var oerhört varmt och luften stod still, samtidigt som vi var i skuggan så gott som hela tiden, och vi gick långsamt. Och värmen förhöjde upplevelsen på något vis; hela skogen doftade inte bara skog, utan varmt. Och ljuset!


Jonas fotar, Lisa tar ut en sten ur skon, Marie och David tittar romantiskt på varandra.


Nä, det var så fint här. En ganska liten nationalpark? Med "bara skog"? Ska det vara något att ha? Ja. Det var det.


Efter en liten stund tog vi farväl av David och Marie, som valde Lilla Idgölenrundan (1,7 km). Jonas, Lisa och jag valde Stora Idgölenrundan (3 km). Tre kilometer, tänkte vi, det är ju knappt nånting alls. Det ska vi väl orka även om det nu är 31 grader varmt. Fem prickar står det att den har, till skillnad från lilla rundans enda prick. Hur ansträngande är fem prickar egentligen?


Ungefär såhär. :) Det blev ganska brant bitvis. Men ingen fara. Vi tog tid på oss.



Vi traskade uppåt och uppåt.




Här stannade vi länge och bara lyssnade, lyssnade. Det var helt tyst. Hur ofta är det så? Att man är på en plats där man inte kan höra ett enda ljud hur mycket man än anstränger sig? Några enstaka fågelkvitter och sedan tystnad igen. Inte en väg så långt örat kunde höra, inte ens ett endaste sus i trädkronorna (just vinden i trädkronorna är väl sånt som annars kanske brukar räknas till "tyst" - men här hördes inte ens det). På fjället är man ju långt borta från trafik, men det finns alltid ljud från en avlägsen dånande fors eller en liten porlande bäck. Här var det tyst. Vilken upplevelse!



Framme vid utsikten!


Vi förundrades över att stå på en höjd och titta ut över en vidsträckt utsikt som bara är skog, skog, skog. Inte ett endaste hav i sikte! Västkustbarn. :)



Och när vi suttit däruppe och njutit en stund traskade vi ned för kullen och promenerade tillbaka till parkeringen där vi hittade David och Marie. Det var en underbar utflykt, och jag blir bara mer och mer sugen på fler nationalparker 2023!

the olllam | the belll

julafton

Julafton! Så härligt hur julafton blir mindre och mindre poängen med julen ju äldre jag blir. Och inte för att jag tycker mindre och mindre om julen (snarare mer och mer) utan för att jag lägger mer fokus på allt det andra, hela december ... samtidigt som jag fortfarande tycker om själva julaftonen. :)


Vi firade en extremt lågmäld och långsam julafton i år, mamma och pappa och Liam och jag. Henrik var iväg med sin fru och svärmor, så honom fick vi klara oss utan. Det blev lite tomt faktiskt.


Men i alla fall! Någon snö fick vi inte, men tack och lov frost. Trevligare med frost än till exempel blött och grått och ösregn på julafton, kan jag tycka.


Ibland ser jag mig om och tänker "nämen GUUUU vad fint vi har det. Hur får man ens ha det såhär fint och lyxigt hemma hos sig? Va va va?". Är så lyckligt lottad.


Fina paket hade vi också!
Liam och jag började med lång sovmorgon och långsam frukost.


Och sedan pallrade vi oss iväg till kyrkogården för att tända ljus på mormors och morfars grav som traditionen bjuder. Jag har saknat dem extra på senare, jag vet inte varför. Önskar ofta att jag hade fått lära känna dem som vuxen också och inte bara som barn, eller tonåring i mormors fall. Men mina minnen av dem har jag kvar ändå.


Mamma var med förstås. Det är tradition att jag tar den här bilden på mamma och Liam på kyrkogården på julaftonen nu. <3


Sedan promenerade vi hem till föräldrarna och gjorde i ordning och mamma tände ljus.
Sedan åt vi julbord! Det vill säga, mamma och pappa åt köttjulbord, och Liam åt allt med fisk på julbordet (han älskar Janssons frestelse och sill och sånt), och själv åt jag sojabullar med mammas potatismos. RIMLIGT


Trötta och dästa landade alla sedan i varsin soffa eller fåtölj för att vila eller läsa en stund. Detta var min utsikt från soffhörnet.


Vi lekte julklappsleken förstås, som ju är det enda av julklappsutdelning vi har kvar i vår familj numera (tack och lov). Mamma brukar alltid vinna flest paket, men i år var det JAG som tog hem storkovan! Kan inte minnas att det någonsin hänt förut. Vilken triumf.


Efter Karl-Bertil Jonsson (ett måste) spelade vi Ticket to Ride, och minerna var både koncentrerade ...


... och glada. :)


Och sedan var det redan sent på kvällen och vi tackade för oss och fick skjuts hem av mamma, som var på väg till midnattsmässan. Och min älskade och jag gjorde några kvällsmackor och bänkade oss framför vår egen julgran och gav varandra en eller annan julklapp. Julfrid i kubik kallar jag det. God jul!

Jamie Cullum | In the Bleak Midwinter