På veckans tisdagspromenad upplevde jag något som påminde om chock. Ser ni den sista bilden? Längs den gatan har jag gått från spårvagnshållplatsen under hela min uppväxt, och nu hugger de ned träden ... Det ser så märkligt ut, och jag undrar varför. De kanske har blivit gamla och ruttna. Det känns otroligt banalt att fortfarande gå och tänka på det, men ändå kan jag inte sluta undra. Det är som en helt annan gata nu. Det är lätt att slå in på nostalgiska tankegångar när man väl har börjat.
På tal om det (vadå? Nostalgi kanske) är det jämnt två månader kvar av mina två år på Ljungskile den här veckan. Och de sista två månaderna blir inte så mycket gjort, det vet jag av erfarenhet - de flesta är iväg på sökningar och det är svårt att repa. Samtidigt som jag börjar känna att jag verkligen börjar komma någonstans i min sång - mest rent mentalt - och måste utnyttja den här tiden till max ... Och ingenting gör mig så stressad som tankar på att något tar slut, att om jag inte gör det nu så är det försent. Rent filosofiskt vägrar jag ju tro på det. Jag lever ju fortfarande, hur skulle det kunna vara för sent?
Teitur | Rough Around the Edges
No comments :
Post a Comment