Frukost <3
På vår sista vandringsdag såg vädret ut att bli blött, så vi klädde in oss i underställ och regnkläder.
Och höll följaktligen på att svettas ihjäl, för så fort vi kommit över det första lilla krönet bröt solen fram.
Så. Fruktansvärt. Trött på torrmat vid det här laget. Men cashew nasi är den bästa sorten som jag blir minst trött på. Hurra! (Ja, naturligtvis kunde jag inte låta bli att kolla upp koordinaterna. Man hamnar på Kap Verdes nordligaste ö Santo Antão, för den som är lika nyfiken av sig som jag.)
Här är ett "vad" som några vandrare vi mött förvarnat oss om, så till den grad att jag blev orolig. Vi hade ju inga stavar och jag vadar inte gärna utan stav om vattnet går över knäna. Vilket det förstås inte gjorde. Vattnet var lugnt som i en plaskdamm och jag fick inte en droppe inne i kängan. Pah.
Den här sträckan i det här vädret tog inte mer än ett par timmar. Så när vi var nästan framme vid Storulvån satte vi oss i slänten, åt upp fikat och godiset och pratade om livet. Läget? Tack bra.
Sedan gick vi ned till fjällstationen, duschade och tog nattåget hem. Det var en kort och lätt fjällvandring, men den fyllde mig med allt det där jag behöver för att vara sann mot mig själv i ett helt år till.
Nitin Sawhney | Immigrant
No comments :
Post a Comment