malmö

Jag har en ny vän! Det är ganska sällan man kan säga det så tydligt eftersom vänskaper tenderar att växa fram långsammare än den här har gjort, vilket gör att det brukar vara svårt att veta när man passerar gränsen mellan vad som är en vän och inte. Med Jens märkte jag aldrig den gränsen: Han dök upp i mitt liv - på bluesdansgolvet, närmare bestämt - och var en vän. Förra helgen var jag i Malmö och hälsade på. Såhär var min helg:


När jag satt på tåget skrev Jens och frågade om jag var fikasugen. När är jag inte det? svarade jag.


På torsdagskvällen gick vi förstås och dansade, vilket jag helt glömde fota sånär som på detta undermåliga foto från utsidan. Bilden får vara med ändå eftersom kvällen var alldeles för trevlig för att inte uppmärksammas i bloggen. Jag har aldrig dansat utanför Göteborg (förutom på Herräng och andra workshopar med tillhörande fester) och var rätt nervös (pga är ju en dålig och ful dansare som ingen kommer vilja dansa med och jag kommer inte våga bjuda upp någon heller och kommer alltså vara ensam och ledsen hela kvällen etc etc), men hade förstås supertrevligt. Och dansade med flera av de där rent magiska förarna som får en att känna sig helt grym och dessutom själva skrattar hela tiden som om det verkligen var genuint roligt och givande att dansa med mig. Det var fint.


Dagen efter var jag på Moderna Museet. Fotade bara i foajén (dessa skåp med konstnärsnamn på utsidan och citat på insidan! Jag valde Pollock, men bara för att Mondrian var upptaget). Trivdes, som alltid på konstmuseum.


Jag tillbringade fredagskvällen hos Camilla och hennes Valle, som jag inte träffat på flera år (och Valle bara en gång tidigare). Så himla fint att träffa dem och äta äppelpaj och spela Carcassonne och hinna prata om livet.


Och resten av helgen har vi promenerat och pratat. Ätit och fikat ibland och sovit lite men mest promenerat och pratat, pratat, pratat. Somliga människor är livet bättre med än utan.

Pat Metheny | Cherish