Jag tar det lugnt. Det är den lugnaste skolavslutningsperiod jag haft någon gång. Jag antar att jag blivit trygg helt enkelt, att jag har lite erfarenhet i ryggen nu; allt löser sig. Jag får så mycket beröm. Mina körer applåderar mig så att jag blir rörd och varm i själen. Har jag blivit skicklig nu? Var det så lätt? Vet ni, ju längre jag lever, desto ocoolare blir det att stressa; desto mer oattraktivt att ha mycket att göra (för att inte tala om att skryta om det; vilken märklig tradition i samhället). Jag dras inte till det alls. Detta dras jag till: Sovmorgon med min älskling. Morgonpromenader sex dagar av sju. Långfrukost med sällskap. Pysselkvällar i mitt kollektiv. Flams och trams. Smoothie i trädgården. Soffa och bok. Sånglektioner och skivstångspass. Finchoklad och romanticatomater. Att vila. Det skryter jag med glädje om, ofta och mycket: glädjen i att vila och låta saker växa åt mig medan jag njuter.
Ingebjørg Bratland | På avstand
Så underbart att höra, Kristin, det här att det är så ointressant och ocoolt att stressa. (För att inte tala om: farligt.) Fortsätt skryt om vilan, sovmorgonen och smoothien i trädgården!
ReplyDelete