Det har ju varit en bisarr försommar: det är väl alla svenskar överens om, i den här värmen. Jag har varit förkyld och alls inte kunnat bada som jag velat. Bu! Men här är lite annat skrufs som hänt de senaste veckorna:
Först några från tåget till London, innan jag kom hem från långresan, som var för gulliga för att inte få vara med i bloggen.
Det är för varmt för att vara inne och för varmt för att vara ute, men lunch på trappan i skuggan går i alla fall att stå ut med.
Rep med Sångensemblen Amanda inför ett gig vi hade i Stockholm i lördags (mer om det snart) (ja, det här ledet med armarna är på riktigt med i föreställningen :)).
Häng i trädgården morgonen efter sommarfesten. Vi försökte flytta med skuggan så gott det gick, men till slut flydde den från oss helt och hållet.
The Sky is Crying giggar i Amsterdam snart och Marcus kan inte vara med, så vi tog in Anna som vikarie, och repade i vardagsrummet häromsistens.
Kvällshimlen.
Och sedan hade min ena popkör, Sirius, vårkonsert, och jag hade förstås för mycket att tänka på för att fota något av det arbetet. Men jag fick en stor bukett störtfina blommor och var alldeles mild i hjärtat av stolthet över hur långt de kommit på bara ett år sedan jag startade kören. På jobbet är jag rätt person på rätt plats.
Jag tänker på vikten av de här inläggen (i jämförelse med andra inlägg jag gör som handlar om något mer intensivt, inte i jämförelse med att inte blogga alls och göra något helt annat med sin tid - för det är en helt annan diskussion). På senare har jag fått så mycket beröm för min storytelling (historieberättande, det blir en exakt översättning men om den blir helt rätt vet jag inte) och det gör mig så glad - att folk tycker att jag berättar historier med mina bilder och de ord som hör till. Jag gör det inte med flit, och det är det som gör mig allra gladast, att de här historierna som folk hör och ser, att de rinner ur mig fast jag inte hade tänkt det, för det allra mesta. Så mycket är berättandet en del av min vardag nu.
Och då är väl det här inlägget kanske det allra viktigaste. Det där vi bara sitter i en trädgård. Det där jag bara repar inför det som kanske sedan ska bli något spännande eller intentivt (man vet aldrig med konst). Det där jag sitter på ett tåg med min älskade. Det där jag kommer hem från jobbet med en blombukett och tycker att jag gjorde något bra.
Audra McDonald | Some Days
No comments :
Post a Comment