gåsen - sylarna

Etapp 4! Gåsen - Sylarna, 17-18 km (olika på olika skyltar idag också), åtta timmar och 45 minuter inklusive pauser.


Morgon vid Gåsen.


Det såg bra stenigt ut i början, men var trots det inte särskilt svårgånget


och Gåsenstugorna lämnade jag ganska raskt bakom mig.



Här kan man förresten se skillnader i färger och ljus när molnen drar förbi! Jag tog den här bilden ...


... och sedan den här bara några sekunder senare. Helt andra färger, en helt annan stämning. Också vackert men inte lika vänligt, något jag inte tror att jag någonsin tänkt på när jag gått med sällskap, men nu när jag gick själv tänkte jag på det hela tiden.



Första biten ned till raststugan vid Gåsån är lättgången och sluttar precis lagom för att man ska kunna pinna på utan att för den skull få ont i knäna. Jag tog det ändå försiktigt, för säkerhets skull.




Inte ens en och en halv timme senare var jag redan nere vid rastskyddet.



När jag pausat en stund blev jag ikapphunnen av två tälttjejer, som var de enda förutom jag och två schweiziska kvinnor (som gått iväg två timmar före mig) som skulle gå Gåsen - Sylarna den här dagen. Så värst mycket sällskap får man som sagt inte bortanför Jämtlandstriangeln, så jag passade glatt på att småprata lite nu när jag väl kunde. Sedan skulle de pausa en stund, så då gick jag vidare.


Vadet över Gåsån var inga problem alls. Jag gick nog inte på det smartaste stället, men vattnet gick ändå bara till strax under knät.


Sedan fick jag fin och enkel vandring över fjällhedar en stund. Och det doftar! Så gott! När det är soligt på fjället! Kan inte lukta mig mätt på det.



Men alldeles efter att jag tagit den här bilden började det ösregna, så hastigt att jag bara precis hann packa ned kameran och dra över regnskyddet på ryggsäcken. Det regnade och blåste något så rejält att jag blev rädd att bron över Storforsen, som jag sett på kartan, skulle visa sig vara en hängbro. Men det var den tack och lov inte, utan en träbro. Annars hade jag fasemej inte vågat i det vädret! Men några foton på det blev det inte i den vätan.


Hela tiden medan det regnade tänkte jag på att jag var trött och att om det inte blir uppehåll snart, så måste jag snart sätta mig ned i regnet och äta lunch. Det försöker jag undvika i det längsta, för det är faktiskt inte gött att ta lunchpaus i hällregn och blåst. Men efter en knapp timme slutade det faktiskt regna, och då satte jag mig bara rakt ned. Precis såhär såg det ut där jag tog lunchpaus.


Och såhär åt andra hållet. Jag kände på mig att det snart skulle börja regna igen, så jag ville inte sitta för länge, samtidigt som jag verkligen behövde vila - det kan vara en lurig avvägning det där. Jag kände mig ensam, samtidigt som jag berömde mig själv för att jag var så bra på att ta hand om mig, allt det där basala jag nämnde häromdagen: Att se till att man dricker ordentligt, äter ordentligt, vilar ordentligt, går på toa, håller sig varm, håller sig torr, håller koll på utrustningen - det är ett himla projekt, och jag var stolt över mig själv.



När jag var på gång igen efter lunch var himlen plötsligt blå.


Jag satt i början av backen uppför Östra Endalshöjden och åt lunch, och efter detta blev det mer och mer uppför.



Mellan den här bilden ...


... och den här bilden, är det bara tio minuter. Några minuter senare var regnet över mig också.

Det var här som jag hittade en märklig beslutsamhet. Regnet piskade i ansiktet där jag strävade uppför backen, men här hade jag turen att sommarleden gick alldeles längs med vinterleden, med sina jämnt utplacerade röda kryss. Så jag sa till mig själv: "Vid nästa ledkryss får du vända dig om och pusta" (vända mig om så att jag skulle få ett par sekunders frist från blåsten i ansiktet, alltså). Och sedan ett ledkryss till. Och ett till. Jag började säga det högt: "Bra Kristin! Nästa ledkryss!". Det hjälpte svinbra!

Och sedan var jag plötsligt uppe. Så stolt. Så stark.


Uppe på höjden blev det bara denna enda bild. Hällregnet hade tack och lov slutat, men det duggade lite till och från, och jag var inte fotosugen alls.


Backen ned på andra sidan samma höjd gick förvånansvärt lätt - kanske för att jag var så nöjd över att jag tog mig upp så duktigt. Här är nog väldigt fint att gå i lite ljusare väder, men nu låg det så tunga moln över allting att jag faktiskt mest såg bra emot att komma fram.


Strax efter Långtjärnen blev jag omgången av tälttjejerna igen. Bara de få meningarna vi utbytte om hur jävligt det där regnet och blåsten var, hjälpte. Vad skönt att jag inte var helt ensam om det där - vad skönt att det inte bara var jag som tyckte att det var jobbigt. Människor ändå, så värt.

Och sedan märkte jag att regnet ökade i styrka igen så då blev det bara till att trava på i regnet ännu en gång. Vid det här laget var jag så härdad att jag bara tänkte "jaha, då tar vi rond fyra då, regnet!". Ja förlåt, jag förstår att det blir enformigt att jag bara skriver om huruvida det regnade eller var uppehåll. Det är bara så oerhört viktigt, på fjället, vilket väder det är. Jag känner mig aldrig så utsatt som då.


Det tog nästan en hel timme att gå från sjön till Gamla Sylen, som det här rastskyddet heter. Där ansluter leden till Jämtlandstriangeln-leden från Storulvån, och det är bara ett par kilometer kvar upp till Sylarna. Jag hade tänkt trava på och komma fram fortare, men jag var så blöt och urblåst att jag inte kunde motstå att kliva in i raststugan. Där satt redan sex-sju vandrare och gömde sig undan regnet en stund. Vi pratade inte om något viktigt - bara vart man kom ifrån och vart man skulle, packning och utrustning, några skrönor om andra roliga vandrare man träffat under färden - men den stunden var guld värd för mig. Det var som att jag riktigt kände hur batterierna inuti fylldes på.

Och när jag kom ut en kvart senare hade det slutat regna, och jag visste att jag alldeles snart skulle få ta av mig alla blöta kläder och bli varm och mätt.


Jag blev genast påmind om hur väl omhändertagen Jämtlandstriangeln är jämfört med resten av ledsystemet i Jämtland. Det var spångat nästan hela vägen upp och så snabbgånget att det kändes som fjällmotorväg. Särskilt brant är den backen heller inte.


Och där ligger den till slut, Sylarnas fjällstation!



Några timmar senare, vid halv nio, var dagens oväder som bortblåst. Trots att jag bara vandrat i fyra dagar njöt jag i fulla drag av civilisationen: dusch och bastu, ett skållhett torkrum där alla mina kläder och ryggsäck och kängor fick plats, rinnande varmvatten i kranen i köket - tänk det! Vad lätt det är att laga mat och diska när man inte behöver bära in vatten från bäcken, koka det och sedan bära ut slaskvattnet!

För att inte tala om hur ljuvligt det var sedan att köpa en påse godis och sätta sig i en soffa och ringa Liam. Då mådde jag allt fint.

vålåstugorna - gåsen

Etapp 3! Vålåstugorna - Gåsen, 16 km, åtta och en halv timme inklusive pauser.


Morgon vid Vålåstugorna. Utsikten är alltid bäst från dasset.


Såhär ser det förresten ut i Vålåstugans kök (det finns en hel del olika konfigurationer på fjällstugor, men den här är vanlig).


Och härinne bodde jag.


Jaha nämen då kör vi då!



Det var soligt, blåsigt och lite kyligt.




Det var lätt vandring i början av dagen, soligt och trevligt på väg in i nästa dal, Härjångsdalen. Jag tillbringade tiden genom att försöka komma ihåg hela texten till Fritiof och Carmencita. Det kunde jag! Efter relativt många försök. Sedan sjöng jag hela låten två stavelser förskjutet (som det blir om man sjunger Samboromborombon ... i början istället). Det tog nog i alla fall en halvtimme att komma igenom det så att det blev rätt på alla ställen. :)




Renar på snöfläck! Så långt bort att man knappt ser dem på fotot. Och det är ju ungefär så långt bort man ska hålla sig från renar också.


Mitt på dagen började det klättra uppåt litegrann.


På inrådan från stugvärden och internet vadade jag inte över Giebnienjohke där det står utmärkt på kartan, utan en liten bit längre upp, precis vid sjöns mynning. Det var det läskigaste vadet eftersom stenarna under vattnet var hala, men det gick förstås utmärkt ändå.


På andra sidan satte jag mig ned för att äta en sen lunch med denna utsikt. Väderleksrapporten hade sagt att det skulle bli regn frampå eftermiddagen, så det var lika bra att pausa medan jag kunde.


Och sedan fortsatte jag uppåt i dalen.


Här någonstans började det bli lite tuffare mentalt. Det är det där med att vara sist kvar ute på fjället när eftermiddagen kommer; att veta att det vankas regn, att mörka moln drar in. Då kände jag mig ensam. Och som vanligt är det bara att fortsätta. Men visst är det vackert, också!


Jag satt precis och åt en proteinbar när jag tittade västerut och såg regnet komma in. Man ser det långt håll, ju, på fjället, och fort går det. Det blev fart på mig: Regnjacka på, knyta kängorna jag hade tagit av mig, packa ned allt, kameran och mobilen långt ned i packningen, och sedan bara trava. Och bara någon minut senare var ösregnet över mig.

Det blev en av de tuffaste timmarna på hela vandringen. Hällregnet i fjällen är något helt annat än det kan regna här i söder - ni får tro mig. Jag hade nyimpregnerade regnkläder, men det håller inte hur länge som helst mot ett sådant regn. Jag klättrade uppåt över stenfält, som blev som små vattenfall med forsande vatten i regnet; ledmarkeringarna syntes knappt och flera gånger blev det så halt att jag hajade till och drog efter andan. Jag svor som en borstbindare, och travade vidare.


Det hann regna och bli uppehåll i några omgångar innan jag var framme, och fler bilder på ovädret blev det inte, det regnade det för mycket för. En timme och en kvart senare var stenfälten och branten (som inte var särskilt farlig egentligen - men ensamheten och vädret förstärkte hur utsatt jag kände mig) över, och i ett uppehåll i regnet kunde jag stanna och pusta, unna mig att rota fram mobilen ur packningen och fota lite ...


... och när jag vände mig om kunde jag precis skönja en svag regnbåge. Bara en kvart senare var jag framme vid Gåsenstugan.


Det blev ett meck med blöta kläder den kvällen; bara att hitta lediga luckor på klädstrecken i torkrummet tog sin lilla tid. Det var inte tillräckligt varmt i torkrummet för att torka allt som vi dyblöta vandrare kommit dit med (stugvärdarna menade bara "det blir inte så varmt i torkrummet" trots att det var ett likadant gasolelement som i stugan innan, och där hade det gått utmärkt att få upp värmen tillräckligt?). Dumt nog var det istället skållhett i köket, för där eldade folk som galningar i kaminen hela kvällen. Till slut bar jag helt sonika in ryggsäcken (som var det som var blötast, förutom kängorna - allt inuti packningen låg i plastpåsar och hade klarat sig fint) i köket och lät den stå där och torka över natten.


Här är klockan kvart i tio och det är snart läggdags. Jag var INTE avundsjuk på de stackars tältarna den här kvällen, med mer regn på gång och allmänt ruschligt väder. Men visst är det snyggt när man ser molnen rulla in i dalen nedanför, som en flod? Ja, i alla fall när man är torr och varm och kan betrakta det hela inifrån. :)